Fenomenet superhjältar

Jag skulle vilja tala om fenomenet superhjältar. Det finns nämligen många olika sorters superhjältar: Stålmannen, Hulken och Läderlappen för att bara nämna några få. Listan av superhjältar är lång och fortsätter nästan i all oändlighet, men det finns faktiskt en som just nu kanske utmärker sig mer än alla de andra, en som mer än någon annan vägrat att ge upp. Trots ett ytterst slitsamt år präglat av motgångar och orättvisa gav den här superhjälten aldrig upp sin kamp och sitt hopp om rättvisa. Utrustad med sitt främsta vapen och signum, ett stetoskop, står han där lång och stilig med sin bländande vita läkarkappa fladdrande i motvind. Han heter Martin Ahlström och i dag är han min sanna superhjälte.
Det som kännetecknar riktiga superhjältar är att de har en mycket speciell styrka eller egenskap. Stålmannen är till exempel både uttrustad med styrka av stål samt en väggpenetrerande röntgenblick. Spindelmannen kan graciöst dansa mellan stadens skyskrapor och höghus samtidigt som han utsöndrar sitt smetande, sorgsna spindelnät. Min superhjälte är som blivande läkare framför allt väldigt bra på att läka människor. Han kanske inte är försedd med Stålmannens röntgenblick, men han är i stället desto bättre på att läsa sina patienters röntgenbilder.
Superhjältar är mestadels förknippade med fiktion, men min superhjälte är ett stort undantag. Martin existerar nämligen hos oss här och nu, och det som skett har även skett i vår samtid här och nu. Vi har läst om det. Kanske inte genom en djupdykning in i de färgglada serietidningarnas värld, men i stället genom att bläddra lite lätt i våra egna vanliga svenska dagstidningar.
»Is it a plane? Is it a bird? No… IT’S SUPERMAN!!!«, basunerade Daily Planet ut om Stålmannen.
»Läkarstudent fick rätt mot Socialstyrelsen«, kontrade i stället Svenska Dagbladet. Nåväl, kanske det inte låter lika spännande och medryckande som rubriken från Daily Planet. Däremot är dess betydelse nog kopiöst mycket större, och dess influens och påverkan är av en helt annan karaktär. Min superhjältes hjältedåd har nämligen gett ringar på vattnet för alla oss läkarstudenter som studerar utomlands. De som studerar utomlands är nämligen »inte lika mycket värda« och »inte lika bra som svenskstuderande läkare« med »för lite praktiska kunskaper«. Vi kände dock att vi alla var lika mycket värda – något som min superhjälte Martin kämpade för.
Han blev tyvärr väldigt hårt motarbetad. Ett starkt motstånd som präglades av stenhård byråkrati från pappersväldet. Socialstyrelsens avslag slog nämligen hårdare än blytung kryptonit; utlandsstuderande svenska läkarstudenter hade enligt Socialstyrelsen nämligen inte rätt till vikariat efter 10:e terminen. Historien började med att Martin själv förra året fick avslag på sin ansökan om vikariat. Det skulle ha kunnat sluta där – utan något lyckligt slut till applåder och ekot av studenternas jubel. Men en sann superhjälte ger inte upp. En sann hjälte ger faktiskt aldrig upp. Inte heller min superhjälte Martin, som vägrade att ge vika för Socialstyrelsens beslut. I februari 2013 kom domen. Han fick till slut rätt!
Det måste understrykas att Martin, på sant superhjälte-manér, inte utkämpade denna hårda strid för sin egen vinnings skull, utan för alla oss andra. »Jag har framför allt kämpat för alla andra läkarstudenter«, förklarade min altruistiske superhjälte nyligen i en intervju. Han kämpade nämligen för alla oss sisådär 3 000 utlandsstuderande läkarstudenter som dagligen sliter med att uppfylla vår dröm om läkaryrket. Alla vi 3 000 som pendlar mellan stenhårt pluggande i medicinböcker på biblioteket, till läkarvård och praktisk träning med patienter på sjukhuset. Alla vi 3 000 som vill få den rättvisa vi alla tycker att vi gjort oss så förtjänta av. Alla vi 3 000 som efter domen i kammarrätten nu äntligen har rätt att vikariera i Sverige efter 10:e terminen.
Jag vet inte vad ni tycker och tänker, men i dag är Martin Ahlström i alla fall definitivt min superhjälte.