Läkare behöver för sitt diagnostiska handlande många verktyg; egen erfarenhet, vetenskaplig evidens och stöd av olika former av riktlinjer. Kollegan Kerstin Hulter Åsberg belyser i ett klokt inlägg i LT nr 47/2012, sidorna 2164-5, angående tonsillitdiagnostik hos barn, en synnerligen viktig problematik som rör just hur läkaren bör agera mot bakgrund av kunskap i ett befolkningsperspektiv kontra individrelaterad nytta för patienter.
Vi vill med detta inlägg tillföra ett argument vid tonsillitdiagnostik som tycks ha varit okänt – eller ej beaktat – i de utredningarna som Kerstin Hulter Åsberg relaterar.
Snabbtest för betastreptokocker grupp A, som används i svensk sjukvård, påvisar förhöjda mängder av betastreptokocker grupp A på tonsiller men ej låga mängder som indikerar bärarskap. Omslagspunkten ligger vid ungefär 106 bakterier (CFU) per mL svalgsekret. Vid lägre koncentrationer, som kan ses hos bärare, blir testet med stor sannolikhet negativt [1]. Vid högre koncentrationer, som kan förväntas vid klinisk tonsillit, blir testen med hög sannolikhet positiva. Hade denna kunskap varit inbegripen i de diagnostiska överväganden som gjordes 6–7 dagar efter att barnet insjuknat hade nog den behandlande läkaren satt in behandling med penicillin. Det förefaller som om inte heller de utredande instanserna insett värdet av snabbtestens kalibrering; att skilja mellan bärarskap och förhöjda mängder av bakterier.
Genom Equalis externa kvalitetssäkringsprogram – som varit i bruk sedan 1990-talet – ges nära 700 enheter, i första hand vårdcentraler, möjlighet att tre gånger om året utvärdera de använda testens respektive omslagspunkt och få en bekräftelse på att man utför testen på rätt sätt. Därmed vet man att dessa snabbtest rätt utförda fungerar bra för tonsillitdiagnostik.
Läkekonsten har många bottnar att stå på; laboratoriemedicinsk diagnostik är en!