När jag var liten (det var på 1900-talet), hade jag privilegiet att åka till fjälls med mina föräldrar en gång per år. Minnesbilder därifrån innefattar varm blåbärssoppa, oändligt mycket snö, skidåkning, god mat och en skön sömn. Denna upplevelse vill jag förstås ge vidare till barn och barnbarn, och denna vecka var det dags. Till fjälls, det blev stuga norröver, nära grannlandet i väster; bilarna lastades med skidor och mat, färdiglagade köttgrytor och annat gott, såsom när vi var små. Glada barn, röda kinder, bastu (och öl!), kortspel framför brasan. Underbart!
Förutom min envisa förkylning efter influensan, som inte ville släppa. Huvudvärken sprängde, jag sms:ade till mannen i mitt liv om hjälp med kortisonnässprej för att bota mina bihålor. Han skickade e-recept, och jag läste i stugans informationspärm om apoteksombudet i den lokala butiken. Tänkte i min enfald som storstadsmänniska att »det är väl bara att åka dit och hämta, eller de kan väl skicka det under dagen, så hämtar jag i kväll«. Ringde affären, som gav mig numret till apoteket (0771-…) – läkemedlet behövde beställas. Ringer dit, navigerar mig via tre knapptryckningar till det alternativ som jag tror passar mig bäst (för det kan väl inte gälla mig att jag måste ha specialkod för nässprej?).
Tillmötesgående ung man upplyser mig om att, jovisst, jag måste ha en personlig kod, som kan skickas till mig. Så här i fjällen utan tillgång till internet, upplyser jag om omöjligheten i det upplägget. Det finns dock inga undantag, »våra jurister har bestämt detta på grund av sekretesslagstiftningen«. Men vem, undrar jag, har intresse av att jag behöver nässprej, och vem vill luras kring det? Värkmedicin och lugnande kan jag förstå, men nässprej och antibiotika?
Apotekaren gör undantag
Ja, ja, det är ju ingen strid att vinna, den unge mannen kopplar mig vidare till trevlig apotekare, som säger att hon kan göra undantag och skicka koden tillsammans med läkemedlet. Då kan jag hämta ut det personligen på samma gång; det skickas från distansapoteket och anländer för uthämtning torsdag eftermiddag. Nu är det tisdag, jag tittar på klockan, som visar 11.30. Huvudet värker så jag knappt fattar vad hon säger, det är ju flera dagar dit?
Alternativet, upplyser hon mig om, är att jag själv åker till närmaste apotek; det är dryga timmens bilresa dit. Det apoteket är öppet till 17 i dag, men stängt på onsdagar.
Familjeråd följer: jag kan inte vänta i drygt två dagar, men det kanske går att lösa med receptfri kortisonsprej, som kanske går att köpa i mataffärernas husapotek? Om inte får det bli lång bilresa.
Sonen skjutsar, jag är inte i skick att köra själv. Vi besöker både ICA och Coop, som inte har en tillstymmelse till kortisoninnehållande produkter. Det är bara att halka vidare till tätorten, där apoteket ligger. Stiger in i väntrummet, det ligger en doftridå av urinvägsinfektion över hela rummet. Där står sex stolar uppradade längs väggen, och en liten hylla avskiljer luckan där en farmaceut expedierar. På stolarna sitter väntande personer; en snabb blick ger vid handen att medelåldern är hög. Välbehandlade blodtryck har de i alla fall hela bunten, får man anta, eller så har A2-blockerare blivit rutin de senaste åren, för jag får full information om alla läkemedel, den lilla hyllan hindrar inga ljud. Hit har inte juristernas långa arm om sekretess räckt, tänker jag och ler lite för mig själv.
Orken tryter
Efter 45 minuters väntan är jag inte lika glad, min ork tryter. Äntligen min tur! Detta kan du köpa receptfritt nu för tiden, men i liten förpackning, upplyses jag om. Jo tack, men inte i denna del av Sverige, för det finns inget apotek!
»Kommer denna nässprej att hjälpa?«, undrar sedan farmaceuten misstänksamt. »Det hoppas jag verkligen«, säger jag. »Ja«, svarar hon, »annars får du ta upp det med din doktor och be att han skriver ut något starkare!« Det måste jag le åt – »Doktorn gör som jag säger«, berättar jag (hoppsan, glömde att hela väntrummet hör).
Hela vägen hem diskuterar vi politik – hur kan det vara så olika på olika platser i Sverige, vad betyder diskussionen om tillgänglighet när läkemedel inte finns att få samma dag?
Vi är hemma i stugan igen efter knappt 4 timmar, kan skämta om att det måste gått fortare att få medicin med häst och vagn på 1800-talet än vad det gör 2013 med datorer, e-recept och distansapotek! På kvällen berättar jag sagor för barnbarnen om drakar och lägereldar, och när jag tillfrisknat två dygn senare har detta bara blivit en rolig historia att berätta. Eller?!