Hans Olsson tycker (LT 11/2013, sidan 537 – Mer debatt på Läkartidningen.se) att jag har missförstått honom och vill illustrera detta genom att kräva studier som bevis på mina påståenden. Jag förstår att detta är det som Hans Olsson gillar mest, men i detta fall tycker jag att han är fel ute. Som kliniker ser jag i stället det nödvändiga med en pragmatisk inställning. Lite läsning ska han också få, men kanske inte det han förväntar sig.
Jag vill hävda att den som har missförstått något här är Hans Olsson själv. Han avslöjar genom både sitt debattinlägg och sin replik att han knappast förstått något om suicidriskbedömning och inte verkar vara medveten om att forskningen hittills inte lyckats avslöja den kliniska psykiatrins dolda sanningar.
Den psykiater som alltid behöver klamra sig fast vid vetenskapliga studier för att våga ha en åsikt eller handlägga ett ärende eller som inte kan luta sig mot gedigna kliniska erfarenheter, har det inte lätt. Att inte stå ut med ovisshet gör jobbet extra tungt. Utan tillgång till beprövade och kliniska erfarenheter skulle psykiatrin inte ha mycket att komma med. Jag förstår att Hans Olsson är vilsen eftersom det inte går att sätta siffror eller rita kurvor på det som faktiskt gör skillnad i ett patientmöte! Det borde Hans Olsson veta, och hans begäran är i praktiken inte relevant, varför jag nu lämnar den därhän.
Lite läsning har jag lovat, det handlar om något som också den svenska psykiatrin i stort kanske har anledning att begrunda? Jag tror att våra skilda åsikter och synsätt i denna debatt har helt andra orsaker än de vetenskapliga meriterna. Nämligen biologin, men denna gång handlar det inte om receptorer utan om – genus.
Teifio Davies har i senaste numret av British Journal of Psychiatry, skrivit om svårigheter att i Storbritannien rekrytera psykiatrer [1]. Han anser inte att det handlar så mycket om kvantitet utan mest om kvalitet. Särskilt oroas han över kvinnliga läkares allt mindre intresse för psykiatrin, och han formulerar orsaken till sin oro:
»This is because female candidates regularly out-perform their male counterparts in both MRCPsych written and clinical examinations regardless of their ethnic origin or location of primary medical qualification. Women doctors have become the intellectual core of British psychiatry and to lose them to men who might be, on average, less able would be debilitating to the specialty in the longer term.«
Men detta är, som sagt, på gruppnivå.