Hans Olsson varnar i LT 6/2013 (sidan 290) för den utveckling vi sett exempel på i Frankrike, att det civila rättsväsendet vill lagföra och straffa psykiatrer vars felaktiga bedömningar fått otäcka konsekvenser när svårt sjuka patienter obehindrat kunnat begå grova våldsbrott. Vi kan alla inom sjukvården känna oro för en sådan utveckling; det måste ju finnas gränser för vilka krav man kan ställa på en läkare, oavsett ansvarsområde. Men vi kan inte, som Hans Olsson nu gör, försöka avsäga oss allt ansvar. Han gör det dessutom obehagligt lätt för sig, som med en axelryckning.
Hans Olsson har rätt i att det är svårt att göra en farlighetsbedömning, men han har helt fel när han påstår att »Suicid är så gott som omöjliga att förutse på individnivå …«. Ändå inleder han sin artikel så förtroendeingivande med konstaterandet att »En av de viktigaste och svåraste uppgifterna vi som psykiatrer har är att bedöma risken för att en patient ska ta livet av sig själv eller någon annan«. Det är psykiaterns eget ansvar att se till att bli duktig på detta, precis som en kirurg måste bli duktig i sitt hantverk. Så varför gör Hans Olsson detta ansvar till en omöjlighet? Antingen har han aldrig själv lärt sig den svåra konsten eller så låter han ST-läkare eller nyutbildade specialister ersätta honom i dessa högspecialiserade bedömningar.
Hans Olsson tror att franska jurister saknar medicinska kunskaper. Vad jag förstår ser han denna självklarhet som ett allvarligt hot mot psykiatrer, och han hänvisar till »vetenskap och beprövad erfarenhet«. Det är litet oklart exakt vad han menar, men jag gissar att han syftar på de farlighets- och suicidriskskattningar som vem-som-helst-inom-psykiatrin som är läskunnig numera sätts att genomföra på rutin; kryss-i-rutan är de svar man begär och grundar sin bedömning på.
»Vetenskap och beprövad erfarenhet« låter ju annars som ett tungt vägande argument som man kan dänga i bordet framför en lömsk jurist (som ju inget begriper av psykiatri) – så kan det kanske ändå gå vägen, bara nu inte juristen börjar tänka efter. Själv tar jag för givet att de allra flesta jurister saknar medicinska kunskaper, men jag ser inte detta som något hot.
Jag blir däremot uppskrämd av den låga kunskapsnivå och den oprofessionella hantering som psykiatrin uppvisar här. Särskilt skrämmande är att en välmeriterad kollega använder »lätt matematik« och fånig statistik, och talet om att psykiatrin dagligen »gör tusentals individuella riskbedömningar utifrån riskfaktorer funna på gruppnivå« (läs: skattningsskalor), som pinsamma argument för att ingen ska ställa krav på en psykiater.
Hans Olssons lättvindiga sifferexercis låter cynisk. Ingen vacker gest till alla de som på grund av psykiatrins tafatthet, oskicklighet och ointresse (just det) med stor smärta och sorg tvingats offra anhöriga och nära vänner i suicid eller våld orsakade av behandlingsbara psykiatriska sjukdomstillstånd. Med raljant ton berättar han hur galet många personer man skulle behöva tvångsvårda för att hindra ett enda litet dödsfall hos tredje man – 465 personer! Ja, det låter ju helt hysteriskt – men menar han det han säger? Vem har sagt till Hans Olsson att tvångsvård är det enda sättet att hindra suicid och dödligt våld?
Det går väl i stället ut på att faktiskt kunna identifiera de flesta av dessa riskpatienter på individnivå och därefter vidta lämpliga åtgärder? Men för att misstagen ska bli få – de kan aldrig helt elimineras – måste arbetet genomföras av en specialist med erfarenhet, tid (just det) och intresse. Hela journalen kan behöva läsas igenom – med stor eftertanke. En ingående och i vissa viktiga och känsliga delar detaljerad kunskap om patientens sjukdom, livserfarenheter och livsomständigheter är, tillsammans med en observant blick och ett skickligt genomfört samtal, de absoluta förutsättningarna för en god farlighetsbedömning – på individnivå! Jag har förstått att Hans Olsson inte tillhör dem; det är väl inget fel, men han borde då bara tala för sig själv, inte göra sig till representant för hela psykiatrin, även om jag vet att kvaliteten generellt ligger ungefär där han står.
Om en psykiater trots allt ska kunna dömas för ett mord som en patient begått, då borde ansvarig politiker samtidigt dömas för anstiftan till mord, för att ha förorsakat de omständigheter som läkaren befann sig i och som hindrade en ordentlig undersökning av patienten. Kanske ett bra sätt att bryta den många gånger usla kvaliteten i psykiatrisk verksamhet?
