Bristen på organ för transplantation är stor i Sverige. Under de senaste de cennierna har antalet donerade organ minskat, delvis till följd av att patienter som tidigare skulle ha avlidit idag kan räddas till livet, vilket självklart är mycket glädjande. Tyvärr är det dock ibland så att avlidna som velat donera sina organ inte får denna önskan uppfylld på grund av att den förbises inom intensivvården. Trots många insatser för att ta tillvara fler organ är situationen oförändrad.
Intensivvårdens uppgift är i första hand att rädda liv, men när en patient trots alla medicinska åtgärder avlider kan donation ibland bli aktuell. Organdonation är en komplicerad och känslig fråga med både etiska och medicinska frågeställningar som kräver stort engagemang ifrån sjukvårdens sida.
Detta gör att intensivvården måste ha goda rutiner och stor kunskap om hur vi skall ta hand om avlidna som meddelat att de vill donera sina organ, samt deras anhöriga som befinner sig i en krissituation. Arbetet styrs utifrån den avlidnes meddelade inställning till att vilja eller inte vilja donera organ och vävnader. I de fall det inte finns någon meddelad inställning kan de anhöriga motsätta sig donation. En tydlig viljeyttring i frågan om donation av organ och vävnader från alla medborgare underlättar därför arbetet för sjukvården.
Riksdagen beslutade den 9 december 2004 att inrätta ett nationellt råd för donation av organ och vävnader. I den utredning, »Transplantationer räddar liv« (Ds 2003:57), som ligger till grund för beslutet finns förslag om att varje sjukhus skall utse en donationsansvarig läkare och en kontaktansvarig sjuksköterska. Dessa funktioner finns sedan lång tid tillbaka inrättade på i stort sett alla intensivvårdsavdelningar i landet, och man har lagt upp rutiner för hur en organdonation skall handläggas. Denna befintliga struktur bör tydliggöras och stärkas.
Rådet skall också ha till uppgift att sprida information till allmänheten och arbeta för att den enskilde tar ställning i donationsfrågan.

Sjukvårdens uppdrag
Docent Margareta Sanner i Uppsala och medarbetare har visat att det bland intensivvårdsläkare finns en osäkerhet i handläggningen av en organdonation. Det är dessutom vår skyldighet som läkare att utesluta en negativ inställning till att donera organ och eller vävnad. Denna osäkerhet i handläggningen av och skyldigheten att utesluta ovilja till organdonation leder ibland till frustration hos läkare och sjuksköterskor.
I Sverige finns knappt 100 intensivvårdsavdelningar och det sker ca 110 organdonationer per år, dvs i genomsnitt en organdonation per intensivvårdsavdelning och år. I verkligheten har emellertid mindre sjukhus färre donationer och större sjukhus fler donationer per år. Att läkare och sjuksköterskor som arbetar på dessa mindre sjukhus skall få rutin i att handlägga organdonationer är inte möjligt med nuvarande antal donatorer.

Kunskapsbank
Nationella rådet skall enligt utredningen också vara en kunskapsbank i donationsfrågor, men det framgår inte hur denna kunskapsbank skall utnyttjas. För att förbättra situationen för landets intensivvårdsavdelningar bör nationella rådet arbeta för att stärka utbildningen hos läkare och sköterskor i frågor som rör organdonation. Intensivvården måste därför vara väl representerad i det nationella rådet.
Dessutom bör någon form av dygnet runt-kontakt finnas att tillgå för att få råd och stöd vid handläggning av ett donationsfall. Dessa funktioner finns inte nämnda i utredningen, men vi som arbetar inom intensivvården anser dem nödvändiga.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.