Det är tre år sedan jag insåg att jag inte orkade leva med en manodepressiv man. Då hade jag för tredje gången på ett par år misslyckats med att få hjälp i ett tidigt skede av den maniska psykosen. Det fanns ingen vård förrän jag reste hemifrån. Då blev det i gengäld tvångsinläggning inom ett halvt dygn. Det var åtminstone klart besked: finns det en anhörig finns det ingen psykiatri.
Adam och jag bor i olika landsändar men vi är goda vänner. Han bor i en fin lägenhet och får hjälp. Han äter litium, fastän han blev tyst och frånvarande av det första gången 1991. Nu har han ingen sambo, och det är knappast någon i vårdapparaten som träffar honom länge nog för att notera den biverkning som yttrar sig så att han i stort sett slutar tala.

1 mars
Med posten kommer ett papper från Socialstyrelsens regionala tillsynsenhet i Skåne. Det är ett »Missiv«: »Ärende avseende anmälan från enskild person«. Den enskilda personen är jag, som anmält ett självmordsfall. Den sympatiske unge man det gäller tog sitt liv i december 2002. Han vistades i ett familjehem i Dalarna. Han brukade ta hand om min hund när jag var bortrest.
Självmordet skedde i familjehemmet där han var placerad av rättspsykiatrin. Eftersom ingen utredde omständigheterna kring självmordet anmälde jag det, med stöd av den chockade familjen. Självmordet inträffade under en ändring i medicineringen, som familjehemmet förgäves vädjat om att slippa hantera. De ville få sin inackordering inlagd, men ingen lyssnade. Den unge mannens humör förändrades så dramatiskt att de som levde nära honom blev rädda, antingen för att han skulle ta sitt liv eller för att han skulle angripa någon annan. Han var dömd för mord.
Familjehemmet har inte hörts i utredningen, eftersom familjehem inte faller inom Socialstyrelsens tillsynsansvar. Familjehemmet får därför inte heller del av beslutet, som lyder: »Socialstyrelsen vidtar inga ytterligare åtgärder med anledning av anmälan.« Åtgärder behövs inte, eftersom alla som haft ansvar i ärendet intygar att allt gått rätt till. Socialstyrelsens bedömning är att »Journalerna är väl förda och tillåter att vården kan följas.«
Men det hem där den döde bodde i nästan tio månader innan han tog sitt liv har inte medverkat med en enda rad i dessa journaler. Ingen läkare hade under den tiden eller efter självmordet kontakt med familjen. Jag förstår inte vad jag hade väntat mig. Klart att vården kan följas! Men på hur långt håll är det möjligt att följa vård?

8 mars
Tidningen Metro, med spridning i hela landet, har igår publicerat en intervju med mig om »Vara anhörig – bok för anhöriga till psykiskt sjuka«, som jag skrivit på beställning av Bokförlaget DN. Den ska komma ut i april. Det kommer ett brev som jag återger med brevskrivarens tillstånd, en kort beskrivning av ett långt lidande, utan slut:
»Jag har läst artikeln om dig i Metro. Skillnaden på oss är, att jag är gammal, 87 år, och det är min son Anders (fingerat namn) som är psykiskt sjuk. Min man dog i somras, 92 år, och min äldste son dog 1978. Han var född 1940. Nu är jag ensam med Anders (58 år i maj). Han har varit sjuk sen tonåren och nu är han så sjuk, så jag är rent förtvivlad. Vart jag vänder mej är det bara ´vi kan inte trolla´, eller ´det är bara att kämpa på´.
Min son är här varje veckoslut = fredag, lördag, söndag, ibland måndag också. När han sen är i sin lägenhet, ringer han ideligen: ´Jag mår inte bra.´
Jag orkar inte mer! Men det är ju jag som ska kämpa på!
Du kan inte hjälpa mej, det förstår jag mycket väl. Men bara att få ´skriva av sej´ till någon som varit med om något liknande, känns lite avlastande. Någon som inte säger som en handläggare sa en gång: ´Han är ju en vuxen människa, han får väl ta hand om sitt eget liv. Har du inte sagt det till honom?´
Vad gör man? Jag vet inte.
Min son säger ibland, att han är bara ett psykfall som inte är värd någonting. Och det verkar ju så. Jag är gammal och han är sjuk, det är ingenting att satsa på.
Förlåt om jag stört på något sätt!
Med vänliga hälsningar.«

Så långt brevet. När denna gamla mamma avlider kommer hennes son att få den hjälp som hon förgäves vädjat om i alla år. Varför måste hon dö först? Det samhälle som inte ger hjälp lyssnar inte ens, varken till patientens klagan eller till familjens lidande. När jag skickar några raders svar blir jag generad över tacket: »Vad glad jag blev att det är någon som bryr sig om en medmänniska.«

Den 14 mars
Konferens i Stockholm, »Psykiskt sjuka i media«. Arrangör är RSMH, Handikappförbunden och Paraplyprojektet. Konferenslokalen är full. av Arvid Lagercrantz på SVT24, journalist och tidigare vd på Sveriges Radio, håller ett gripande och intressant anförande. Här företräder han inte medievärlden utan de psykiskt sjuka. Han berättar om sitt liv som manodepressiv, med diagnosen cykloid psykos, eller schizoaffektiv psykos: »Det är svårt att förklara, det blossar upp fort men emellan fungerar man som vanligt.«
Han var ett besvärligt barn och hans patientkarriär började när hans mamma tog honom till Ericastiftelsen där han fick leka i en sandlåda hos psykologen. Det har blivit 35 år med litium och många maniska skov, som han med åren lärt sig känna igen i ett tidigt skede. »Jag har sökt på akuten, det är inte alltid det bästa. Man blev inte alltid intagen, utan hemsänd med valium. De gånger jag har blivit intagen har jag känt en oerhörd lättnad. Då gav jag upp alla försök att hålla ihop någonting. Mani för mig innebär två dagar från noll till sjuk, så det kräver stor vaksamhet att hålla detta i schack.«
Arvid Lagercrantz kommer numera snabbt ner på jorden på ett sätt som han provat ut själv: Mallorol under en dag eller två och Nozinan till natten, trots att läkarna säger att han måste fortsätta minst en månad om tabletterna ska ha någon effekt. »Det är möjligt att det är så, men för mig kommer effekten genast, samma eftermiddag.«
Arvid Lagercrantz berättar om sitt första riktigt svåra mani. Han var ung journalist på Dagens Eko, året var 1968, han var utsänd till krigets Biafra. Han klarade uppdraget, men hade under hemresan så lite verklighetskontakt att han uppfattade flygplanets mellanlandning i Paris som en sammansvärjning. Han vägrade lämna planet och blev utlyft med polishjälp: rep, transport till mentalsjukhuset St. Anne.
Där placerades han på en sal för 40 patienter. Han fick ena benet gipsat och läkaren signerade också gipset. Per Persson, legendarisk chef för Dagens Eko, kom ner och lyckades prata loss sin medarbetare, som fick följa med hem utan läkareskort.
Hemma skulle benet röntgas och gipset togs av. Det var ingen fraktur, bara en rispa efter kedjorna. »Jag tror de använde gips i stället för spännbälte«, sa Arvid Lagercrantz, som tyckte metoden fungerade bra. »Jag har aldrig blivit återställd så snabbt.«
Den tekniken stötte jag under mina år anhörig endast på i mina egna drömmar. När Adam var som mest manisk brukade jag drömma om att han skulle bryta benet: något fysiskt som skulle tvinga fram sjukhusbesök och stillhet. (Det hände aldrig.) Gipsat ben i stället för spännbälte, varför inte? Behandlingen är begriplig, inte kränkande, och den signalerar sjukdom på ett sätt som även omgivningen kan förstå.
Konferensen om psykisk sjukdom och massmedier kom mycket att handla om psykisk sjukdom och våld. En ny undersökning presenterades. Det mesta av den uppmärksamhet som ägnas psykisk sjukdom gäller våld. Det finns ingen rimlig proportion i detta, de flesta som är psykiskt sjuka är över huvud taget inte våldsamma. (En omständighet som inte alls diskuterades är det faktum att medierna största allmänhet är våldsfixerade. Två tredjedelar av allt som skrivs om andra länder handlar säkert om våld, eftersom krig får så mycket mer uppmärksamhet än fred.)
Psykiskt sjuka är inte våldsammare än andra. Men! Och här finns verkligen ett väldigt stort men. Bland de våldsmän som begår mord är de psykiskt sjuka överrepresenterade. »50 procent av mördarna är psykiskt sjuka«, sa psykologen och våldsforkaren Martin Grann, som i nästa andetag ändå uttryckte sin upprördhet över en rubrik i Dagens Nyheter; »Hälften av mördarna psyksjuka« löd rubriken på första sidan när den seriöse vetenskapsjournalisten Per Snaprud intervjuat Grann.
Martin Granns upprördhet gällde inte siffran, utan uttrycket »psyksjuk«. Alla verkade överens om att detta är en kränkande benämning. Själv tycker jag den är kort och tydlig och praktisk, precis som »psykvård«, »psykklinik« och andra liknande sammansättningar.
Siffran är ändå ganska upprörande: hälften av alla mördare är psykiskt sjuka. Men vilka är offren? Det har Annika Nordström kartlagt i en doktorsavhandling vid Umeå Universitet som inte väckt särskilt mycket uppseende. Hon har studerat alla dömda mördare mellan åren 1992 och 2000, 48 av dem hade diagnosen schizofreni. Deras 52 offer kunde indelas i tre grupper. En liten, 9 stycken, var okända för gärningsmannen och två lika stora grupper med kända offer. 22 var vänner och tillfälliga bekanta, då fanns alkohol med i bilden. 21 var familjemedlemmar, oftast mammor, då fanns ingen alkohol med.
Man skulle alltså kunna ge lugnande besked till allmänheten: att en psykiskt sjuk mördar någon helt okänd är ovanligt. De som drabbas är »fyllekompisar« (där det ofta i praktiken är en slump vem som blir offer och vem som blir gärningsman) och mammor. Mammorna hade vädjat om vård, ofta länge. Våldsamheten uppstod ofta i samband med tvångsinläggning. En överlevande mamma säger att den enda grupp myndighetspersoner som förstår hur anhöriga har det är polisen.
Det borde utredas vad detta säger om den svenska psykiatrin. Att den är så döv för anhörigas vädjanden att ett par mammor per år blir mördade på grund av psykiatrins lomhördhet? Att tvångsvård av många patienter upplevs som så vidrigt att de hellre begår våldsbrott mot familjemedlemmar?

15 mars
Besök hos Adam. Det är länge sedan vi sågs. Han är i ganska god form, men händerna skakar. Hans händer har skakat länge nu, kanske ett och ett halvt år. Först när jag såg det reagerade jag inte så starkt, tänkte att det var något övergående. En doktor måste ju se det och ändra medicineringen. »Vad säger doktorn om det där?« frågar jag. Men doktorn säger ingenting. Adam äter litium och Ergenyl, han vet inte vilken av medicinerna som orsakar skakningarna.
Jag har med mig en dator som jag inte behöver längre och en skrivare, som ersättning för de han har som gått sönder. Han blir glad. »Jag kan inte alls skriva för hand längre. Ibland skakar händerna så jag inte ens kan äta yoghurt.«
Jag kan inte sluta undra. Som anhörig skulle jag ha bråkat om detta. Som före detta anhörig har jag ingen plats i psykiatrins strikta system av sekretessregler. För läkaren kanske det inte spelar någon roll. Anses det vara en försumbar biverkning? För patienten är det något som allvarligt fördystrar tillvaron. Faktiskt för alla omkring patienten också. Är detta nödvändigt?
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.