Jönsson mfl kritiserar Sten Iwarson (ordförande i LOK – Läkemedelskommittéernas ordförandekollegium) och undertecknad för att vi ifrågasatt offentliga uttalanden liksom rapporten från SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) om läkemedelskommittéerna. Jönsson och medförfattare vill starkt begränsa uppgiften för de lagreglerade läkemedelskommittéerna i Sverige.

Fortbildning och information
Läkemedelskommittéerna i Sverige är unika genom att de i lag har i uppdrag att professionellt stödja klok läkemedelsanvändning i sjukvården genom rekommendationer (sk Kloka listor), fortbildning och producentobunden information. Kommittéernas främsta uppgift är att stimulera och fortbilda förskrivare och sjukvårdspersonal i samverkan med lokala nätverk och kvalitetsgrupper. Uppskattningsvis tre fjärdedelar av en kommittés budget avser fortbildning och information.

Central lista »utan ansikte«
Varje kommittés rekommendationer om viktiga läkemedel vid folksjukdomar omfattar 200 till 250 olika läkemedel. Det snäva urvalet förenklar den dagliga förskrivningen. En nationell lista fastställd av en myndighet är inget alternativ eftersom den skulle sakna »ett lokalt ansikte« representerat av lokala medicinska opinionsbildare och experter. Det är välkänt att lokal förankring och förtrogenhet med olika förskrivningskulturer ökar följsamheten till medicinska rekommendationer [1]. Med endast en nationell Klok lista skulle också upphandlingen av läkemedel till sluten vård bli likriktad i Sverige. Konkurrensen mellan generikaföretagen skulle drastiskt försämras.

Kostnadstäckningen
Jönsson och medförfattare förordar att kostnaderna för läkemedel täcks i varje vårdorganisations budget på samma sätt som kostnader för röntgen och laboratorieservice. De flesta landsting eftersträvar ökat kostnadsansvar bland förskrivarna. Detta är inte ett enkelt reptrick. Det förutsätter tillgång till en professionell kunskapsorganisation av den typ som läkemedelskommittéerna representerar – intresserade och kunniga läkare, farmakoterapeutiska experter, klinisk farmakologisk och farmaceutisk expertis liksom pedagogisk kompetens som kritiskt värderar litteratur, stödjer lokal kvalitetsuppföljning och bistår i utveckling av moderna IT-baserade kunskapsstöd.
I själva verket är det en logisk kullerbytta att vilja inskränka läkemedelskommittéernas legala status eftersom dessa representerar en av de få heltäckande professionellt styrda verksamheterna för kvalitetsutveckling inom sjukvården.

Splittring på central nivå
Jag delar Jönssons och medarbetares uppfattning att det finns en rik flora av institutioner med överlappande ansvar för läkemedel i Sverige. Läkemedelskommittéerna är dock den enda verksamhet som är direkt verksam i sjukvården. Problemet är splittringen på central nivå och bristande stringens mellan olika lagar.
Sveriges landsting är idag katalysatorer för uvecklingen av IT-baserade kunskapstjänster för förskrivning. Detta sker trots avsaknad av nationella regler för elektroniska recept och tillgång till patientens uthämtade läkemedel på apotek. I Stockholm anses läkemedelskommittéerna och LÄKSAK som förebilder då landstinget nu etablerar en modern kunskapsorganisation, FORUM, för värdering och införande av nya teknologier och vårdmetoder inom Stockholmssjukvården.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.