I Läkartidningen 38/2004 (sidorna 2863-4) sammanfattar professor emeritus Per-Gotthard Lundquist ett utlåtande han avgivit till Socialstyrelsen angående kunskapsläget om kokleära implantat hos barn. Huvudfokus ligger på frågan huruvida implantaten bör vara bilaterala eller ej, men också konsekvenser för undervisningen av barnen berörs.

Skralt kunskapsläge
Som språkforskare är jag bekymrad över hur litet vi egentligen vet idag om språkutvecklingen hos dessa barn. Alltför sällan får vi veta något om barnets faktiska språk och hur det fungerar i vanligt, vardagligt samspel tillsammans med andra och hur barnet utvecklas socialt, emotivt och kognitivt. Normalt redovisas bara barnets perception och produktion av ljud, så som detta kommer fram i experimentella testsituationer av olika slag.
Därför var det med intresse som jag tog del av professor Lundquists artikel och de referenser han lämnar. Sammanlagt berör dock referenserna bara cirka hundra barn – och egentligen är det bara en undersökning, från Nottingham, som säger något om hur barnen klarar av att använda sitt talspråk tillsammans med andra. Av de 44 barnen i Nottinghamstudien tycks i runda tal hälften inte kunna visa upp ett för utomstående begripligt tal ens efter tio års implantatanvändning. Detta tycker jag är ett klent underlag att dra några säkra slutsatser av.

Brister i undersökningarna
Jag tycker också att alltför många undersökningar är bristfälliga i det att de inte redovisar sådant som hur urvalet av barn inför operationen har gjorts, vad det är för slags träningsprogram som föräldrar mfl medverkar i, hur urvalet har gjorts av de barn som ska delta i undersökningarna, vilket bortfall man haft osv. Allt detta är sådant som vi behöver kännedom om för att kunna föra en seriös diskussion kring hur resultaten bäst ska kunna tas tillvara för Sveriges del.

Den svenska dövundervisningen
Den svenska dövundervisningen av idag har en internationellt sett mycket hög standard. Inget annat land i världen torde kunna visa upp så goda resultat som våra då det gäller avgångselevernas kunskapsnivå i olika ämnen liksom deras läs- och skrivkunnighet. Detta är en direkt följd av den svenska satsningen på tvåspråkighet i teckenspråk och svenska. Vi har också en mycket stor andel döva som fortsätter med högre studier efter gymnasiet. Under senare år har även andelen hörselskadade som gått vidare ökat. Många av dessa hörselskadade väljer att studera med teckenspråkstolk eftersom detta ger dem möjlighet att delta i undervisningen på egna villkor och på ett sätt som enbart teknisk utrustning inte tillåter. Tillgång till teckenspråk ger också den hörselskadade möjlighet att växla mellan kommunikationssätten beroende på yttre förutsättningar [1]. Jag kan inte se att situationen skulle vara särskilt annorlunda för ett barn med kokleaimplantat.

Svårt förstå rädslan
Som språkvetare kan jag inte begripa den rädsla som fortfarande tycks finnas på en del håll för att barn skulle välja bort det talade språket om de skulle få tidig tillgång till teckenspråk. Idag borde kunskaperna om utvecklingspsykologi i allmänhet, liksom om barns språkutveckling i synnerhet, ha slagit igenom bättre än så även utanför den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen.
I USA finns det för övrigt ett mycket starkt intresse idag för kurser i teckenspråk för hörande spädbarn. Det anses att barnet får högre intelligenskvot och större ordförråd om det lär sig teckenspråk innan det börjar tala eftersom det får ett språkligt försprång [2].
Sammantaget menar jag att vi för en lyckosam utveckling av området måste utgå från de kunskaper vi redan har här i Sverige om dövas och hörselskadades behov av tvåspråkighet. Utifrån detta kan vi sedan gå vidare och se hur behoven hos barn med kokleaimplantat bäst ska kunna tillgodoses. Vi kan inte bygga resonemang kring habilitering och skolgång på mer eller mindre knapphändiga uppgifter från andra länder med en annan grundsyn på barn och barns inneboende resurser.

Information till föräldrarna
Barnens föräldrar måste också få korrekt information så att deras förväntningar blir realistiska. Ett barn med kokleärt implantat ska inte först behöva »misslyckas« som individualintegrerad i den vanliga kommunala skolan för att senare slussas över till specialskolan. Då kan det vara för sent. I stället måste vi redan från början försöka tillförsäkra dessa barn så goda villkor som möjligt för en fullödig tvåspråkig utveckling, i både teckenspråk och svenska. Det ena språket utesluter inte det andra – tvärtom kompletterar de varandra. Att barn med implantat är helt döva i vissa situationer bör vi inte heller glömma bort.
*
Denna artikel har i en längre version, som kan erhållas via artikelförfattaren, sänts till Socialstyrelsen (»ang. utlåtande 2004-06-13, Dnr 44-5666/ 2004«, 2004-11-22).
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.