Till nu har de flesta döva barn som fått kokleära implantat opererats relativt sent, som regel mellan 5 och 15 års ålder. Det torde då vara uppenbart att teckenspråket är oerhört väsentligt för dem.
Om man nu börjar operera in kokleära implantat vid omkring 1 års ålder uppkommer en ny situation, som jag kallat »paradigmskifte«! Dessa barn torde kunna utvecklas som hörande i första hand och som tecknande i andra hand. Detta har stor betydelse för barnets familjesituation och dess omgivning. Skall alla omkring barnet lära sig att teckna eller ej? Jag vet det ej. Bör inte dessa barns habilitering ske på nya villkor?
Denna nya situation är ju oerhört spännande och måste vara av mycket stort intresse för dövundervisningen som sådan, och självklart även för språkvetare. Jag instämmer helt i professor Svartholms diskussion om att utgå från de kunskaper vi har om döva barns utveckling. Det är riktigt att kokleärt implanterade barn kan bli döva i vissa situationer. Det är en huvudanledning till att jag så starkt uttalat mig för bilaterala implantat! Barnens föräldrar upplever denna ökade säkerhet som oerhört väsentlig.

Få en chans att fungera
Det vore förmätet av mig att ge synpunkter på döva barns språkutveckling och den svenska dövundervisningens satsning på tvåspråkighet. Viktigast är att dessa barn får en så god chans som möjligt att fungera i vårt samhälle, med eller utan tvåspråkighet. Det är även viktigt att dessa barn får en maximal stimulans från sin omgivning. Kanske både hörsel och syn är det bästa? Just därför är det särskilt viktigt att man får resurser att följa dessa barn med goda forskningsprogram och dito habilitering.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.