I Läkartidningen 14/2005 [1] kommenterade fem personer om det är oetiskt att tre läkare från en kirurgklinik låter sig bjudas på en laparoskopikonferens på Hawaii. Meningarna gick isär. Tre av kommentatorerna tyckte att det överhuvudtaget inte var ett problem (förutom att det kan ge negativ publicitet). En kommentator föreslog att bara en person – den laparoskopiansvarige – skulle delta i resan. Den sista kommentatorn tyckte att deltagande i resan inte var acceptabelt, eftersom det kunde leda till ett beroendeförhållande till sponsorn. Det är tydligt att frågan inte är färdigdebatterad. Jag ska här belysa några aspekter som inte kom fram i kommentarerna.

Förvaltar gemensamma resurser
Läkare fungerar i hälso- och sjukvården som förvaltare av gemensamma resurser. En sjukvårdsminister har sagt att det dyraste i sjukvården är läkarens penna. Läkares hållningar och beslut får alltså stora ekonomiska konsekvenser för sjukvårdens finansiärer, dvs patienterna och skattebetalarna.
En gratis resa till en kongress bör betraktas som en gåva. Gåvan blir inte mindre av att kongressen har ett attraktivt och vetenskapligt innehåll med bla berömda föredragshållare. Det förvånar mig att fyra av de fem kommentatorerna tyckte att gåvan var etiskt oproblematisk. I vilka andra sammanhang accepterar vi att en beslutsfattare tar emot gåvor värda flera tiotusentals kronor från en underleverantör? Ingen privat firma skulle acceptera det. Om det hade handlat om försäljning av vapen istället för läkemedel eller laparoskopiutrustning skulle de flesta säkert betrakta resan som en muta.

Känner tacksamhetsskuld
Mottagande av gåvor medför en tacksamhetsskuld. I den mån man upplever att det är viktigt att fortsätta ta emot gåvor (här: kongressresor) hamnar man i ett beroendeförhållande till sponsorn.
Entydiga vetenskapliga resultat visar att läkares hållningar påverkas av intressekonflikter [2], att läkares beslut påverkas av sponsrade resor [3], och att läkare generellt är lätta att påverka med marknadsföring. Läkare som tror att de baserar sina uppfattningar på vetenskap använder reklamspråkets klichéer när man ber dem att beskriva ett läkemedel. Detta sker också när klichéerna är vetenskapligt falsifierade [4].
Opinionsundersökningar från Norge och Danmark visar att majoriteten av befolkningen tror att läkarna påverkas av läkemedelsföretagen när de förskriver medicin. Om inte Sveriges läkare snabbt tar itu med de omfattande intressekonflikterna kommer misstron från befolkningen att växa också i Sverige.

Vem ska stå för efterutbildningen?
En utbredd uppfattning är att landstingen inte har råd att stå för läkarnas efterutbildning. Läkemedelsindustrin uppfattas som rik och de offentliga arbetsgivarna som fattiga. Men är det inte en missuppfattning? Alla läkemedelsindustrins pengar kommer ju sist och slutligen från det offentliga och från patienterna. Det offentliga skulle lätt kunna förhandla ner priset på medicin och på det viset frigöra medel till efterutbildning.
Mycket talar för att landstingen förlorar stora belopp på att inte ta kontrollen över sina anställdas efterutbildning. Läkemedelsföretagen skulle ju inte »bjuda« på dessa dyra resor om de inte trodde att de skulle tjäna pengar på det. Vilken annan arbetsgivare skulle förresten låta en underleverantör överta viktiga nyckelpersoners efterutbildning?

Finns i flera länder
I Danmark har vi upprättat ett nätverk, »Læger uden Sponsor«, som arbetar för ökad upplysning om betydelsen av finansiella intressekonflikter i såväl forskning som patientbehandling, och för att det offentliga ska överta ansvaret för läkarnas efterutbildning. Man kan läsa mer på Üwww.laegerudensponsor.dkY´. I Norge finns Leger mot økt kommersialisering og korrupsjon (www.leger-mot-korrupsjon.net) och i England och USA finns organisationen No Free Lunch (www. nofreelunch.org). Det behövs en likande gräsrotsrörelse bland läkare i Sverige. När får vi se Sveriges »Läkare utan sponsor«?
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Mats Lindberg är medlem i nätverket »Læger uden Sponsor«.


Bjudresor och etiska överväganden diskuterades i Läkartidningen 14/2005.