Den allmänna utvecklingen av förekomsten av självmord har glädjande nog varit mycket positiv i Sverige: Sedan toppåret 1979 har självmordstalet sjunkit med nästan 50 procent, vilket är anmärkningsvärt. Utvecklingen har varit positiv i samtliga befolkningsgrupper, uppdelade efter kön, ålder, region m m. Det enda undantaget har utgjorts av unga personer av båda könen. För dessa har trenden inte alls varit lika klar, samtidigt som de små absoluta talen (ca 90–110 fullbordade självmord per år under 1990-talet sammanlagt) har hindrat mer exakta positionsbestämningar [1, 2].

Europeisk jämförelse
Två C-studenter i sociologi vid Stockholms universitet, Janna Dohlwitz och Susanne Kelfve, som jag varit handledare för, har samlat in statistik om självmord bland unga (15–24 år) kvinnor från 28 europeiska länder under åren 1998–2002. Hälften av länderna hade rapporterat data till WHO för alla dessa år, och ytterligare nio för fyra av dem. För självmord har endast ICD-10-koderna X60–X84 använts med tanke på internationell jämförbarhet. De s k osäkra självmorden (Y10–34) har utelämnats, något som torde ha sänkt Sveriges relativa position i den statistik som presenteras i Tabell I.
För att även kunna mäta den relativa (visavi unga män) förekomsten av självmord hade studenterna också räknat fram den standardiserade andelen kvinnors självmord av alla självmord i ungdomsåldersgruppen. Denna andel skall läsas som vanlig andel men har för jämförbarhetens skull justerats för en situation där andelen män och kvinnor är exakt lika i den unga befolkningen. De två måtten beskriver två olika dimensioner och är statistiskt oberoende av varandra (Tabell I).
Jämförelsen mellan de 28 europeiska länderna faller ut såsom visas i Tabell I. Vi märker att Sverige, som numera brukar återfinnas kring mitten av de europeiska länderna vad beträffar självmord i hela befolkningen, delar sjundeplatsen med Schweiz i fråga om unga kvinnors självmord. Mer uppseendeväckande är att unga kvinnors andel av alla unga människors självmord i Europa är högst just i Sverige.

Vad säger siffrorna?
Statistiken visar, för det första, att även om självmordstalen för unga kvinnor inte är höga i sig (5,2 per 100000 invånare, jämfört med ca 16 för hela befolkningen över 15 år) så är denna grupp problematisk. Den har inte haft samma klart sjunkande utveckling som andra befolkningsgrupper (med undantag av unga män). I internationell jämförelse med motsvarande grupper i andra länder visar sig gruppen vara i sämre position än den svenska befolkningen i stort. Dessa fakta ger båda var för sig anledning att följa och analysera utvecklingen och dess orsaker.

Unga kvinnors andel
Det bör noteras att den standardiserade andelen inte är ett mått på självmordsförekomsten i sig, utan mäter endast fördelningen mellan unga kvinnor och unga män. Därmed är förklaringarna till dess storlek rimligen sådana som kan relateras till skillnader i könens självmordsbenägenhet, och man bör observera att de unga männen är i majoritet i alla de undersökta länderna. Endast i några asiatiska länder, främst i Kina, finner vi situationer där kvinnors självmordstal är större än männens [3].
En hög position i denna rangordning betyder att självmorden är jämnt fördelade mellan könen. Det kan t ex förklaras med att de emancipatoriska samhällsprocesserna under de senaste årtiondena har gjort könens beteenden mer lika varandra. Ett problem för en sådan tolkning skulle möjligen vara Bulgariens höga och Finlands relativt låga position i rangordningen.

»Effektivare« självmordsmetoder?
En möjlig faktor som kan relateras till homogeniseringen av beteendet mellan könen är att unga kvinnor leder statistiken över självmordsförsök i Sverige [4]. Man kan tänka sig att deras (relativt) ökande suicidalitet egentligen kunde handla »bara« om att deras självmordsmetoder eller liknande skulle ha ändrats så att deras suicidala beteende allt oftare skulle resultera i fullbordade självmord. Vi saknar dessvärre pålitlig historisk statistik över självmordsförsök för att kunna bedöma detta, och problemet, dödsfallen, försvinner inte heller med det.

Ett pris för emancipationen?
I historisk jämförelse har det visat sig att skillnaderna i självmord mellan grupperingar enligt »medfödd« status, såsom kön, ålder eller födelseplats, har minskat under det senaste århundradet i Sverige [5]. Möjligen är mer likartat beteende, även destruktivt sådant, ett pris för emancipationen på samma sätt som vi alla fortfarande betalar samhällets modernisering med höjd självmordsfrekvens. Även om självmordstalen skulle vara lägre i ett förindustriellt, småskaligt ståndssamhälle med fasta normer, fast överhet och entydig statsreligion, så väljer vi kanske ändå att hellre leva i det existerande samhället – såvitt ett sådant val finns. Det som möjligen kan påverkas är den nivå som självmordsbeteendets frekvens då skall vara alltmer homogen på.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.


Tabell I. Europeiska länder rangordnade efter relativ självmordsfrekvens för unga kvinnor samt standardiserad andel självmord bland unga kvinnor av alla självmord i åldersgruppen 15–24 år.