Så här när sommaren står i full blom, dvs det är mulet och regnigt, finns det anledning att fundera och ställa frågor kring vårt fackförbund. Jag har en lång, gedigen facklig karriär bakom mig, framförallt på det lokala planet, bla som ombudsman i Göteborgs Läkarförening, så jag anser mig veta vad jag pratar om.
Främst ställer jag mig frågande inför sistlidna avtalsrörelse, som resultatmässigt får betraktas som ett kapitalt misslyckande med väsentligen oförändrade villkor. Emellertid beskriver vår ordförande i Läkartidningen resultatet närmast som en succé, medan man i tidningen Sjukhusläkaren såväl på ledarplats som i artikelform har en helt annan syn, närmare min egen. Hur kan förbundets ledande förtroendemän (-kvinnor) ha så olika syn på samma faktiska händelse? Kan det bero på om man är kliniskt aktiv och fortfarande har kontakt med verkligheten?
Min bild av en facklig förening – och den torde delas av de allra flesta medlemmar – är att facket är till för att tillvarata mina intressen som löntagare, dvs främst bevaka så att vi har en stabil och god löneutveckling, som väl motsvarar det tunga och ansvarsfulla jobb vi har. Detta är själva grundbulten. Sköter man inte det så har Läkarförbundet inget existensberättigande och alltfler kommer att lämna organisationen. Sanningen är att idag kan du påverka din lön på endast ett sätt: byta jobb, något som emellertid inte alltid låter sig så lätt göras, främst av sociala skäl.

Dialog och opinionsundersökningar
Nåväl, vad sysslar då vår fackförening med? Ty kostar gör det, och mer ska det kosta! Jo, man inbjuder till dialog, och i ett aktuellt brev till medlemmarna ges en delförklaring till vad man sysslar med och varför det kostar. Men – jag vill inte att min fackförening ska syssla med det som är de politiska partiernas uppgift och inte på deras arena. Inte heller vill jag att mina avgifter ska gå till att bekosta Temoundersökningar – en uppgift som definitivt inte hör hemma i det fackliga arbetet. Tillbaka till kärnverksamheten!