Målet med vår artikel var att belysa just den centrala och viktiga funktion som triage på akutmottagning utgör. Det är glädjande att Katarina Göransson och medförfattare hör till dem som intresserat sig för problematiken runt triage och ägnat ämnet sin forskningsmässiga uppmärksamhet.
Vi är väl medvetna om att det finns flera metoder för triage. Vi ser Manchestermodellen som en tillgänglig modell med ett befintligt utarbetat pedagogiskt material, vilket kan användas för att utbilda personal på akutmottagningar. Vi är helt överens med Göransson och medarbetare om att det vore önskvärt att samtliga svenska akutsjukhus använder sig av en gemensam standard för triage.

Speciella svenska symtom?
Däremot ställer vi oss tveksamma till att ta fram underlag för en svensk triageskala »utvecklad specifikt för svenska förhållanden«. Minst två sådana metoder finns redan framtagna och är i bruk i Sverige. Vi har dock svårt att se på vilket avgörande sätt symtomen skiljer sig mellan personer som söker på en svensk akutmottagning och personer som uppsöker akutmottagningar i USA, Kanada, Storbritannien, Australien eller Nya Zeeland.
Det finns, som författarna påpekar, ett antal skalor, vilka är mer eller mindre väl validerade. Det är vår personliga uppfattning att det är mer rationellt att enas om vilken av de befintliga metoderna som bäst passar förhållandena i Sverige istället för att tvingas uppfinna en helt ny skala (som måste valideras och testas avseende reproducerbarhet).
All form av triage bygger på att en förnyad bedömning måste göras så fort patientens tillstånd förändras. CTAS t ex anger specifika tidsintervall för när denna omprioritering skall ske. Vi anser att det viktiga budskapet vid utbildning i triage är att man måste inse att oavsett var på akutmottagningen de sökande befinner sig krävs regelbunden kontroll och övervakning av deras tillstånd – detta gäller även väntrummet!
Syftet med artikeln var inte att rikta kritik mot den organiserade triageverksamhet som under senare år börjat tillämpas på landets akutmottagningar. Exemplet med papperslapp på journalens framsida som enda triageunderlag speglar situationen vid mitten av 1990-talet på en av landets största akutmottagningar, där en av oss var yrkesverksam då. Det är ju glädjande att Göransson och medarbetare i sin nyligen publicerade kartläggning inte längre finner liknande exempel på hur triage går till, vilket illustrerar att utvecklingen inom detta område gått snabbt under den senaste tioårsperioden.

Utbildningen har stimulerat diskussionen
Genom att utbilda personal från olika sjukhus har vi fått en god insikt i att det finns många olika sätt att arbeta med triage på landets akutmottagningar. Möjligen finns andra triageskalor än Manchester Triage Scale som är bättre avpassade efter våra behov. Vi tror dock att våra utbildningar i MTS fungerat som en katalysator för att stimulera diskussion runt ämnet triage på akutmottagning i Sverige, och inte minst en diskussion om befintliga rutiner och arbetsmodeller.
Frågan om triage kommer dessutom att diskuteras på en speciell session under EPS-konferensen (Emergencies &Public Safety) i Göteborg, januari 2006. Förhoppningsvis kan detta utgöra incitament till just en sådan tvärprofessionell arbetsgrupp för att ta fram en nationell standard som författarna efterlyser.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Båda författarna är engagerade i utbildning enligt Manchester Triage.