I ett debattinlägg i Läkartidningen [1] spekulerar Johan Hedbrant om eventuella samband mellan lanseringen av nyckelhålet och överviktsutvecklingen, om kolhydrater (utan närmare specificering) är en viktig orsaksfaktor till denna utveckling samt om en möjlig mekanism bakom orsaken till typ 1-diabetes. Vidare diskuteras kort kostbehandlingen av typ 2-diabetes.
I mitt bemötande uppehåller jag mig främst vid de förstnämnda två hypoteserna; om ett möjligt samband med nyckelhålsmärkningen respektive kolhydrataspekterna.

Kriterier för nyckelhålsmärkning
Kriterierna för nyckelhålsmärkning av fettlåga respektive fiberrika livsmedel fastställdes 1989 och kom inom en mycket kort tid att återfinnas på relevanta produkter [2]. Med hänsyn till Johan Hedbrants förmodanden efterlyser jag således studier som visar att normalviktiga personer som följt våra rekommendationer vad gäller livsmedelsval skulle ha utvecklat övervikt i en större omfattning än de som ej följt rekommendationerna. I samma undersökning bör man även kartlägga användningen av hemdatorer, eftersom de blivit allt vanligare från ungefär samma tidpunkt som nyckelhålsmärkningen infördes och kan förmodas ha minskat energiförbrukningen hos många individer.

Statistiken
Statistiken vad gäller energiintag m m, som Johan Hedbrant refererar till från SCBs årsbok [3], tas årligen fram av Jordbruksverket och bygger mycket grovt på svensk livsmedelsproduktion plus livsmedelsimport minus export dividerat med antalet invånare och 365.
Det säger sig självt att även om man lagt ner mycket arbete på att kvalitetssäkra datainsamlingen så blir statistiken grov. Ännu grövre ter den sig om man jämför det möjliga, dagliga energiintaget runt 3000 kcal med vad som rent fysiologiskt kan beräknas gå åt, ca 2400 kcal. En hel del arbete har lagts ner för att försöka minska denna diskrepans (det sk svinnet), men den kvarstår [4].
Om man således jämför data vad gäller dagligt energiintag från 1980 (2 944 kcal) med motsvarande beräknade värde för 2005 (3 086 kcal) finner man en ökning med 142 kcal. Under ett år skulle det då röra sig om ca 52 000 kcal. Under denna period har vi bla EU-inträdet, som radikalt förändrade förutsättningarna för datainsamling vad gäller import/ införsel och export/utförsel. Man kan grovt räkna med att 1 kg fettväv innehåller 7000 kcal. Ovanstående skillnad skulle således kunna motsvara en årlig ökning av fettvävnaden med ca 7,4 kg!
Om vi istället räknar med en realistisk viktuppgång på 1 kg fettväv (7 000 kcal) per år, motsvarar denna ett ökat energiintag eller minskad daglig energiförbrukning på ca 20 kcal – 5 g kolhydrat, dvs knappt 2 sockerbitar. Denna lilla diskrepans drunknar fullständigt i den nationella statistiken när man betänker svinnproblematiken och ständiga förändringar i förutsättningarna för datainsamlingen.

Historielöst om kolhydrater
Beträffande kolhydratdiskussionen har jag synpunkter på mellanrubrikens historielöshet. Långt in i slutet av 1800-talet låg det sammanlagda energiintaget från fett och protein hos gemene man säkerligen under 40 procent; dvs kolhydraterna i form av bröd och potatis svarade för lejonparten av matens energi. Övervikt var då inget problem, men främst beroende på den höga energiförbrukningen samt periodvis knapp tillgång på mat.
Energiförbrukningen berör Johan Hedbrant inte alls! Jag hävdar att övervikten beror på en diskrepans mellan energiintag och energiförbrukning, där majoriteten av svenskarna numera rör sig alltför lite.

Kostbehandling av typ 2-diabetes
Vad gäller kostbehandling av typ 2-diabetes, ett område som ligger utanför Livsmedelsverkets myndighetsroll, vill jag bara hänvisa till en mycket färsk översiktsartikel av Kennedy och medarbetare [5]. Författarna konkluderar:
Low-carbohydrate diets should not be the first line of treatment, and they certainly should not replace the carefully considered and evidence-based guidelines that form the basis of current clinical practice. They should, however, be considered as a short-term intervention in patients who cannot lose weight or improve glycaemic control by other means.

Ett obestrykt påstående
Sammanfattningsvis vill jag således framhålla att man inte kan använda den nationella livsmedelsstatistiken på det sätt som Johan Hedbrant gjort samt att kausaliteten vad gäller införandet av nyckelhålsmärkningen och ökande övervikt återstår att visa.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.