Enligt SBUs »Behandling av urininkontinens« [1] beräknas 500000 patienter, huvudsakligen kvinnor, besväras av urininkontinens resulterande i en årlig kostnad mellan 3 och 4 miljarder kronor. Tillståndet är alltså ett folkhälsoproblem där en effektivisering av utredning och behandling skulle ge stora ekonomiska och humanitära vinster.
Försöken att effektivisera behandlingen av trängningsinkontinens har emellertid fått oönskade bieffekter; en är att det icke evidensbaserade diagnostiska slanguttrycket »överaktiv blåsa« håller på att få den etablerade diagnosens status. Som en följdeffekt framlägger den medieinformerade och trängningsinkontinenta kvinnan ofta en direkt beställning på en välkänd medicin och/eller ett inkontinensskydd – en beställning som, i ett ansträngt budgetläge, expedieras alltför lättvindigt av en överbelastad sjukvård.

Definition
Urge-inkontinens hos kvinna (N 39.4) definieras utgående från en urodynamisk observation som en »icke viljemässig detrusorkontraktion«, »detrusorinstabilitet« eller »överaktiv blåsa« [2]. Till skillnad från vid ansträngningsinkontinens (N 39.3 b) fokuserar man på manifestation i stället för på genes.
Uttrycket »överaktiv blåsa« leder tanken till ett förvärvat neuromuskulärt tillstånd där blåsans muskulatur på oklart sätt arbetar autonomt. Endast ett fåtal – bl a Mills och medarbetare [3] och Park [4] – hävdar att myogena mekanismer kan ligga bakom »idiopatisk detrusorinstabilitet« och att blåsan hos dessa kvinnor har en avvikande anatomi. I sammanfattningar och riktlinjer betecknas den »överaktiva blåsan« fortfarande som ett syndrom [2, 5] med oklar genes.
Det finns flera indicier som talar för att åtminstone delar av genesen till urge-inkontinens återfinns i en inflammatorisk reaktion i uretra och att trängningsinkontinensen är en normal reflex vid ett sjukligt tillstånd i trigonum, meatus internus eller uretra. Urge-inkontinenta kvinnor anger nästan alltid en tydlig ömhet över uretra vid vaginal palpation, och antiinflammatorisk behandling riktad specifikt mot uretra är ofta framgångsrik [Molund Styrbjörn, Mölndal 2005, pers medd].
Vid uretrocystoskopi ser man ibland »slöjbildning« speciellt vid palposkopi och som en effekt av exprimerat sekret. Det är ett faktum att dessa patienter inte klagar mer än andra över trängningar då blåsan fylls med vätska inför cystoskopin. Blåskapaciteten är nästan alltid normal.
Det är alltså möjligt, och kanske till och med troligt, att urge-inkontinens är en normal reflex på stimulus från blåshals/uretra där vi fortfarande inte lärt oss att formulera de patologiska förändringarna.

Behandling
Det är ologiskt att utan närmare undersökning dämpa detrusoraktiviteten hos en patient med amnestisk urge-inkontinens och ömhet över uretra. Även om man ibland har framgång med urologiska spasmolytika (Fass G04B D) är det tveksamt om en sådan behandling är evidensbaserad. Lokal antiinflammatorisk behandling är ett logiskt alternativ.
Uttrycket »överaktiv blåsa« bör inte användas förrän man funnit bevis för att det verkligen är förändringar i blåsväggen som resulterar i trängningsinkontinens.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.