Nina Widfeldt och Per Örtenwall belyser i Läkartidningen 39/2005 (sidorna 2751-3) ett angeläget ämne, processen att bedöma och prioritera patienter när de anländer till akutmottagningen. Artikeln är en av ytterst få svenska rapporter inom området [1, 2]. Forskning om triage på akutmottagning är vanligare i flera anglosaxiska länder [3-5].
Triage är ett relativt outforskat område inom svensk akutmottagningssjukvård, och våra studier visar att det finns en stor variation i landet i hur triage bedrivs och vilka triageskalor som används [1]. Det är därför angeläget med en konstruktiv nationell diskussion för att skapa förutsättningar för att utifrån bästa tillgängliga evidens utveckla triagearbetet i Sverige.

Utvärderingar saknas
Widfeldt och Örtenwall beskriver triageverksamheten vid ett flertal akutmottagningar som mindre väl fungerande och riktar därmed allvarlig kritik mot den. Det är dock inte tydligt vad de baserar sin uppfattning på. Vad vi känner till finns det ingen publicerad utvärdering av triageverksamhetens effektivitet och kvalitet i Sverige.
Vidare blev vi förvånade över författarnas exempel på hur akutmottagningstriage kan gå till: en lapp som fästs på journalens framsida utgör triagebeslutet. Vi har i en nyligen publicerad kartläggning av akutmottagningstriage i Sverige [1] inte funnit något fall som motsvarar detta exempel. Det tillvägagångssätt som beskrivs av Widfeldt och Örtenwall kan knappast kallas för triage, då sortering baserad endast på problemidentifiering har skett, utan prioritering.

Omprioritering inom ett visst tidsintervall
Ett av målen med triage är att säkerställa att väntetiden till läkare tillbringas på ett för patienten så säkert sätt som möjligt. Som Widfeldt och Örtenwall påpekar är det viktigt att utvärdera patientens tillstånd under väntetiden och att vid behov omprioritera. Givet detta är det förvånansvärt att de väljer att rekommendera en triageskala som inte specificerar när omprioritering bör göras, utan i stället överlåter på triagesjuksköterskan att avgöra när detta är nödvändigt.
Genom att bestämma att omprioritering skall ske inom ett visst tidsintervall, beroende på vilken prioritering patienten har fått, säkerställs att den så viktiga kontinuerliga bedömningen av patienten sker. Så fungerar t ex den kanadensiska triageskalan CTAS (Canadian Triage and Acuity Scale) [6].

Manchestermodellen
Widfeldt och Örtenwall hänvisar till studier som visar att Manchestermodellen/ Manchester Triage Scale (MTS) är en lämplig triageskala, men det framgår inte vilka dessa studier är. Vad vi känner till finns det två publicerade studier om MTS [7, 8]. Cooke och Jinks [7] mätte år 1999 MTS validitet på inläggningsfrekvens till intensivvård mot prioriteringsnivåer 1 och 2. Skalan förmådde visserligen identifiera svårt sjuka patienter, men dess reliabilitet har bedömts som måttlig till moderat [8]. MTS har inte utvärderats på sex år, och de tidiga studier som utfördes är inte övertygande vad gäller skalans tillförlitlighet.
För två andra triageskalor, CTAS och den amerikanska Emergency Severity Index [ESI], finns ett flertal studier som rapporterar god reliabilitet och validitet, vilket tyder på att skalorna är tillförlitliga [9, 10].

Önskvärt med arbetsgrupp
I Västra Götalandsregionen har bestämts att Manchestermodellen skall införas vid regionens samtliga sjukhusanslutna akutmottagningar. Vi stödjer en utveckling av standardiserade triageskalor i Sverige, men anser att det är av största vikt att de skalor som väljs har testats med avseende på validitet och reliabilitet. Hur ska vi annars kunna veta att de instrument vi använder verkligen är till nytta för vården och patientsäkerheten?
Det är önskvärt att en tvärprofessionell arbetsgrupp tar fram underlag för en svensk skala för akutmottagningstriage, då ingen av de tidigare nämnda skalorna är utvecklad specifikt för svenska förhållanden.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.