Det är inte lätt för den som liksom jag inte direkt är inblandad att ge sig in på experters område och kasta sig in i kostdebatten. Men ändå känns det angeläget.
De officiella kostrekommendationerna (NNR [1] och DNSG [2]) finns nu i uppdaterade versioner. Professor Bengt Vessby manar oss att hålla oss till dem: »En förutsättning för framgång är dock att de råd vi ger är samstämmiga och att de baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet.« [2]
Han skriver vidare: »Att under lång tid förorda en kost med högt innehåll av fett och protein har inget vetenskapligt stöd idag och kan potentiellt vara farligt. Eftersom inga människor, inte heller diabetespatienter, någonsin ätit en kost av den typen under längre perioder tar man som läkare på sig ett stort ansvar om man ger sina patienter sådana råd.«
Inga människor någonsin? Jodå, professor Vessby, vi finns! Och vi blir fler och fler – några lekmän [3,4], andra läkare, med lång erfarenhet av en kost med mer (och bättre) fett och mindre (men bättre) kolhydrat. Vi väljer den därför att den verkligen fungerar för oss – vi mår så mycket bättre och håller oss friskare, subjektivt och objektivt, än när vi följde de gamla råden. Några av oss har egna patienter och har svårt att ta ansvar för att fortsätta med samma nygamla råd som varken hjälpt dem eller oss.

Otillräckliga kostråd
Vi är en växande skara av »dissidenter« som ifrågasätter eller frångår de officiella kostråden [5, 6] därför att de är så uppenbart otillräckliga. Visst finns många människor som mår bra av dem – många blir inte feta och får inte diabetes vad de än äter. Men för alltför många andra fungerar sådan kost dåligt. Det gäller särskilt diabetiker och överviktiga – två grupper som har mycket gemensamt.
Vad finns då för vetenskaplig evidens? År 2003 kom Bravata och medarbetare med en omfattande litteraturöversikt över lågkolhydratkost [7]. Märkligt nog fann man överhuvudtaget inte en enda jämförande studie med den typ av kost som vi väljer, med mindre kolhydrater och mer fett, och i tillräcklig mängd för att hålla sig mätt. Trettio år hade gått sedan uppstickaren Atkins kom med sitt bästsäljarkoncept, trettio år av varningar för utebliven effekt och skadliga biverkningar – men ingen hade tagit fram någon evidens alls för detta.
Men redan samma år kom två jämförande studier [8, 9], och några ytterligare har kommit efterhand [10-12]. De är »effectiveness«-studier som visar vad som händer när man ordinerar en behandling (till skillnad från »efficacy«, dvs vad som händer när behandlingen faktiskt följs).
Inte oväntat är ettårsresultaten föga imponerande, något som kostprofessorer gärna påpekar – men studierna visar också klart att de konventionella lågfett–lågkaloriråden fungerar ännu sämre både på kort och lång sikt. Här finns åtminstone god evidens för att inte fortsätta med dessa.

Visst gäller termodynamikens lagar
Hur kan det vara möjligt att en fettrik, kolhydratfattig diet skulle kunna hjälpa mot fetma? Är det inte bara en enkel fråga om kaloribalans? Naturligtvis gäller termodynamikens lagar för människor också, men det är trivialt – om man verkligen är noggrann med alla poster i energibokföringen går debet och kredit givetvis alltid ihop.
Men att det skulle gå att styra kroppens fettlager med kaloritillförseln, oberoende av fördelningen av näringsämnen, följer däremot inte alls av dessa naturlagar – det är ett logiskt felslut med tragiska konsekvenser [13].
En ganska färsk studie [14] demonstrerar intressanta mekanismer vid viktnedgång. Tolv överviktiga diabetiker (typ 2) får först sin vanliga kost, sedan under 14 dagar en provkost med högst 20 g kolhydrater men i övrigt i valfri mängd.
Av sin vanliga kost äter de 3000 kcal per dag (i runda tal) och gör av med lika mycket. Av provkosten blir de mätta på 2000 kcal men gör fortfarande av med 3000 kcal – de resterande 1000 kcal tar de av kroppsfettet, som minskar med 1,6 kg! Man finner klart gynnsamma effekter på blodfetter, insulin och blodglukos (med minskat medicinbehov), liksom överlag i lågkolhydratstudier. Men varför börjar lagrat fett frigöras så snart man skär ner kolhydrater? Kaloriminskningen kan inte gärna vara det primära.

Effekterna känns igen
Låt oss jämföra effekterna av en strikt lågkaloridiet, pulverdieten VLCD som Rössner och Torgerson beskriver som enkel och säker [15]. Den uppmärksamme läsaren känner igen alla effekterna av en lågkolhydratdiet – viktförlust, ketonuri, förbättring av blodsocker, blodfetter och blodtryck, sänkta insulinnivåer och minskat behov av diabetesmedicinering.
Kan viktförlusten (på kort sikt) möjligen bero på den låga mängden kolhydrater, inte det låga kaloriinnehållet? Tanken tycks märkligt nog inte ens ha tagits upp till övervägande, men mekanismen i båda dessa exempel, liksom i alla effektiva viktförlustdieter, kan vara insulinsänkningen.
Hälsoriskerna med ett högt fettintag har ju betraktats som så självklara att de inte behöver motiveras – ändå tycks evidensen bakom dessa varningar vara mager intill obefintlighet och ifrågasätts mer och mer [16-18].

Prova gärna själv!
Trots professor Vessbys varningar finns det redan idag tillräcklig evidens för att prova en kolhydratbegränsad kost till både överviktiga och diabetiker, när tidigare försök med konventionell kost har visat sig otillräckliga. Prova gärna själv! Givetvis under fortlöpande kontroll och utvärdering – erfarenheterna är det viktigaste incitamentet till en nödvändig förändring av kostråden.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.



Foto: IBL
Mat att undvika, om kosten ska vara kolhydratfattig…