Marie Wedin, vår förste vice ordförande i Läkarförbundet, har i medlemstidningen Sjukhusläkaren, på ett alldeles utmärkt sätt tagit upp frågan om vem som är bäst lämpad att vara chef i vården. Detta har enligt min bedömning vår ordförande Eva Nilsson Bågenholm ingen förståelse för, vilket med all tydlighet framgår i Dagens Medicin 49/2005. Jag finner det mycket märkligt att så är fallet. Det är ju helt klart att man från landstingens och Vårdförbundets sida medvetet jobbar på att bryta läkarnas »maktposition« inom vården.
Orsakerna till detta är säkert flera, men det är nog helt klart att landstingen som arbetsgivare vill bryta läkarinflytandet över vården för att få en större kontroll över beslutsprocesserna. Samtidigt vill man hålla den totala lönekostnaden nere. Att sedan Vårdförbundet stöder denna ambition är ju helt naturligt, eftersom detta kan ge deras medlemmar större inflytande och högre löner. Men som Marie Wedin skriver finns det ingenting som talar för att sjuksköterskor skulle vara bättre chefer än läkare. Snarare tvärtom.
Marie Wedins ledare är det bästa som kunde ha hänt i denna debatt. Att vår ordförande inte har samma åsikt som Wedin är inte bra för oss läkare. Läkarförbundet skall verka fullt ut för sina medlemmar och deras position i vården. Dessutom måste förbundet visa en enad front utåt.
I en ickepolitisk, objektiv bedömning är det en självklarhet att en duktig välutbildad läkare är den bästa chefen . Det är trots allt för patientens bästa som den svenska sjukvården finns.
Detta betyder inte att man skall minska samarbetet mellan yrkeskårerna utan snarare tvärtom. Vi skall tydligare markera vad varje yrkesgrupp i vården har för uppgift och sedan samarbeta med patienten i fokus.
En av dessa uppgifter är att leda vården, och det gör läkare bäst eftersom det medicinska ledningsansvaret har den tyngsta ansvarsbördan i konceptet att vara chef.
Att man nu i Läkartidningen 50–52/ 2005 i en ledare med rubriken »Ja, vi vill axla chefsansvaret« vill släta över denna interna meningsskiljaktighet är inte tillräckligt övertygande. Det är tydligt även i denna inlaga, att den defensiva kompromiss som det s k »fredsavtalet« mellan Läkarförbundet och Vårdförbundet var fortfarande ses som viktig för att undvika onödiga motsättningar.
Man kan inte nog understryka vikten av vad Marie Wedin skrev i Dagens Medicin 49/2005, nämligen att det är dags för läkarkåren att sätta ner foten i debatten om vem som är bäst lämpad att leda vården. Om detta innebär att vi måste vara tuffare mot Vårdförbundet så må det vara hänt.
Jag hoppas att Marie Wedin kan fortsätta på den linje som hon slår an i sin artikel och på det sättet verka för att Läkarförbundet med full kraft driver frågan i medlemmarnas intresse.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.