De som läser Matz Hammarströms svar här ovan ser vad det handlar om. Jag hävdade i min artikel i Läkartidningen 46/2005 (sidorna 3480-1) att etisk bedömning av djurförsök är knepig. Hammarström väljer att misstolka resonemanget kring detta som att »bara att säga ja till alla djurförsök«.
Nämnderna ska bedöma om djurförsök är etiskt acceptabla. De väger en kunskapsvinst mot den skada som drabbar försöksdjuren. Det bör inte vara en fråga om ja eller nej enligt alltmer detaljerade regler, utan främst en etisk reflexion. Även skadan av utebliven nytta ska vägas in.
Det Djurskyddsmyndighetens ledning arbetar för är att inskränka de djurförsöksetiska nämndernas auktoritet genom att avkräva dem detaljerade utlåtanden, och ibland en dialog med myndigheten. Kurser i regelsystemet eller administrativ hjälp, dvs mer juridik och byråkrati, gör snarast att den etiska bedömningen förflackas.
De djurförsöksetiska nämnderna har ett stort förtroende i forskarsamhället. Det är viktigt att detta förtroende bibehålls – för djurskyddets och den vetenskapliga forskningens skull. Matz Hammarström tycks dock sakna respekt för vad detta förtroende betyder. De synpunkter från forskare som framförts med anledning av pågående översyn av Djurskyddsförordningen har knappast beaktats. Däremot finns många av de åtgärder som föreslås även på Djurens Rätts agenda.
Vi har politiskt tillsatta generaldirektörer. Hammarström är bara naiv när han försöker övertyga oss om att det inte skulle finnas kontakter mellan regeringen och dess generaldirektörer. Vi känner också till miljöpartiets taktik att utnyttja budgetförhandlingar till att driva sina frågor. Hanteringen av minkfrågan – där regeringens proposition följde Hammarströms förslag trots att myndighetsstyrelsen gick emot – bär syn för sägen.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Erik Lundgren är ledamot av Vetenskapsrådets nämnd för försöksdjursvetenskap samt i Djurskyddsmyndighetens vetenskapliga råd.
