Långt efter det att sjuksköterskorna frigjort sig från sitt eget Florence Nightingale-koncept och dess anda av ständig uppoffring och självutplåning har vi läkare i vissa avseenden fortfarande inte kommit särskilt långt. Trots en modern arbetslagstiftning kräver arbetsgivaren, framför allt på universitetssjukhusen, att man ska ägna fritid åt forskningsarbete.
Att forska är naturligtvis för många oerhört stimulerande och givande, och både den enskilde och sjukhuset tjänar på det hela. Problemet är att de flesta förväntas forska inte bara på de särskilt tilldelade forskarmånaderna, utan även på jourkomptid och övrig fritid. På universitetssjukhusen är det dessutom ofta närmast ett krav att ha disputerat för att få en tjänst efter ST, vilket borde ställa än högre krav på arbetsgivaren.
Men hur kul det än är att hålla på med sitt forskningsprojekt, så anser jag att det är direkt felaktigt att på något sätt kunna kräva att man ska använda intjänad komptid och övrig fritid till detta. Avsikten med jourkompen är att ge möjlighet till vila och rekreation som kompensation för jourtjänstgöring på oftast obekväm arbetstid.
Jag menar att om man ska kunna kräva att man forskar och producerar avhandling så ska även erforderlig tid ges för detta av arbetsgivaren. Om det nu är så att antalet forskarmånader inte räcker till, så är det kanske dags att diskutera om det verkligen är rimligt att kräva att precis alla på universitetssjukhusen ska disputera. I annat fall måste man kanske reformera hela tilldelningsproceduren.
Genom att acceptera arbetsgivarens mer eller mindre uttalade krav i detta avseende, så cementerar man bara en uråldrig tradition av självuppoffring och karriärism, vilken av naturliga skäl också underblåses av de seniora kollegor som själva är en del av systemet.
Är det inte snart dags att vi också kastar av oss vårt eget Florence Nightingale-ok och istället anpassar oss till en syn på arbete och fritid som hör 2000-talet till?
