Läkarkårens alltmer minskande inflytande på ledningen av hälso- och sjukvården har diskuterats under en längre tid – nu senast bl a i Sjukhusläkaren 5/2005 med rubriken »Vem kan leda svensk sjukvård rätt«, en artikel i Dagens Medicin 47/2005 samt ledaren i Läkartidningen 50–52/2005. Artiklarna väcker en del reflektioner. En rör svårigheten att rekrytera läkare till administrativa chefsuppdrag, med konsekvensen att representanter från andra yrkesgrupper alltmer tar över olika chefspositioner inom den offentliga vården.
Att läkarkollektivet skall – under politikernivån – ha ett betydande inflytande att utveckla och leda hälso- och sjukvården är för undertecknad en självklarhet. Orsakerna till att läkarnas inflytande successivt har minskat är naturligtvis mångfasetterade och har diskuterats.
Dock finns ytterligare ett par aspekter som inte har belysts tidigare. Det gäller dels urvalet av de studenter som påbörjar läkarutbildningen dels, och framför allt, läkarutbildningens kunskapsinnehåll.

Läkarutbildningen är den längsta akademiska grundutbildningen i Sverige och ger en mycket stor bredd i kunskaper – allt från biokemi, strålfysik, fysiologi, patologi, statistik m m över till den kliniska medicinen. Därefter påbörjar den examinerade läkaren en karriär med en enorm möjlighet till variation vad gäller arbetsuppgifter/tjänster.
Detta omfattar allt från den traditionella läkarrollen med stor patientkontakt inom opererande/icke-opererande specialiteter över till laboratoriespecialiteter, preklinisk/klinisk forskning, läkemedel/bioteknik, administration, utredningsuppdrag, fackligt arbete m m.

Antalet arbetsgivare är stort. Även om den landstingsdrivna offentliga sjukvården dominerar finns många andra, såsom statliga myndigheter (universiteten, Socialstyrelsen, Försäkringskassan, försvaret, Sida m fl), läkemedelsindustri, företagshälsovård, privat sjukvård (som egenföretagare eller anställd) etc.
Till detta kommer att den svenska läkarutbildningen är mycket gångbar internationellt, och att EU-medlemskapet öppnat en stor arbetsmarknad.
Ytterligare en stor fördel är att läkarstudenten, i praktiken, kan skjuta upp sitt yrkesval till senare i livet, då man sannolikt vet mer vad man vill och vad man är lämpad för. Dessutom finns möjlighet att byta karriär om man väljer »fel«. Det är ytterst få andra akademiska grundutbildningar som erbjuder ovan beskrivna valfrihet och möjligheter.

Problemet är att när gymnasieungdomarna skall välja, och under decennier valt, yrkesutbildning känner de inte till alla dessa möjligheter. Studenterna har huvudsakligen bilden av läkaryrket som »doktorn«. Detta leder till en selektering av studenter som ser sin framtida yrkesbana som att arbeta med patienter i den traditionella läkarrollen – möjligen i kombination med forskning.
Därmed bortfaller studenter som kan tänka sig att välja läkarutbildningen som en bas för mer differentierade arbetsuppgifter. Dessa väljer i stället andra universitetsutbildningar. Detta förstärks av den negativa informationen om minskande reallön, begränsade möjligheter att påverka sitt arbete, besparingar inom offentlig vård etc, vilket naturligtvis tolkas som att »pay back« för satsad tid och engagemang kommer att vara dålig.
Dessa faktorer kan vara ytterligare en förklaring, förutom dem som listats i Sjukhusläkaren, till svårigheten att få läkare att engagera sig i chefsuppdrag och ledningsfunktioner. Därtill kommer att grundutbildningen av läkare, i stort sett helt, är fokuserad på att bibringa studenterna kunskaper i att diagnostisera och behandla sjukdomar, medan kunskaper inom områden som ledarskap m m har ett ytterst marginellt utrymme.

Förslag till ett par åtgärder för att förbättra förutsättningarna för att läkarkollektivet kan bli ledare av landets framtida hälso- och sjukvård beskrivs nedan. Det första är lätt att genomföra. Det andra förslaget är mer kontroversiellt men, enligt min uppfattning, en förutsättning för att framtidens läkare skall ha förutsättningar för att konkurrera om ledarskapsbefattningarna inom sjukvården.

För det första krävs att rekryteringen av studenter till läkarutbildningen »breddas« genom att informera om alla de möjligheter, vid sidan av den klassiska läkarrollen (enligt ovan), som läkarutbildningen kan ge den färdige studenten. Här kan Läkarförbundet aktivt gå ut och informera på gymnasieskolorna, den egna webbplatsen, annonser etc.

Det andra förslaget är en radikal omstrukturering av läkarnas grundutbildning, där utbildning i ledarskap, hälso- och sjukvårdslagar, juridik, mötesteknik, konflikthantering, ekonomi, administration etc inkluderas och, de facto, examineras. Omfattningen i tid för dessa delar bör vara 20–40 poäng (1–2 terminer) och rymmas inom nuvarande utbildningstid om 220 poäng (11 terminer).
Detta tidsutrymme kan skapas dels genom omprioriteringar inom grundutbildningen, dels genom överflyttning till AT/ST-utbildningen, vilken därmed rimligen bör förlängas i motsvarande grad. Ansvaret för utbildning/examination för den till AT/ST överflyttade delen föreslås ligga inom respektive ämnesområde vid universiteten/regionsjukhusen. Härmed skapas även en naturlig »återkoppling« mellan övriga sjukhus/vårdinrättningar och universiteten.

Detta förslag till förändring av läkargrundutbildningen kan tyckas vara radikalt, men är ytterst modest jämfört med den förändring av sjuksköterskeutbildningen som skett (se Sjukhusläkaren 5/2005, sidan 43). I det refererade exemplet utgör, av totalt 120 poäng (6 terminer), de klassiska medicinska kunskapsämnena som anatomi, fysiologi, farmakologi, klinisk medicin etc endast 30 poäng (25 procent = 1,5 terminer), medan 90 poäng (75 procent) omfattar vårdvetenskap med inriktning mot omvårdnad.
Som en jämförelse medför ovanstående förslag till förändring av läkarutbildningen att 80–90 procent (9–10 terminer) omfattar medicinska ämneskunskaper. Som bonus för läkarstudenterna kommer en sådan förändring av grundutbildningen sannolikt att göra dem attraktiva för andra arbeten/karriärgångar i samhället. Naturligtvis skall/måste därefter en fortsatt fördjupning/utbildning inom området ledarskap ske under AT- och ST-utbildningen.
Genomförandet av ovanstående förslag till ändrad läkarutbildning kan till del ske inom ramarna för respektive lärosätes utbildningsuppdrag. Dock kommer sannolikt även politiska beslut att krävas.

Här kommer Läkarförbundet att behöva göra en stor insats för att på politiker- och departementsnivå motivera en sådan förändring.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Tema: Chefskapet i vården

Att frågan om chefskap i hälso- och sjukvården verkligen engagerar visar de artiklar som publiceras på följande sidor. Ändring av läkarnas grundutbildning med 1–2 terminers utbildning i ledarskap, ekonomi, administration, konflikthantering m m föreslår Mikael Breimer, ett tema som återkommer i Björn Zackrissons artikel. Dan Johanneson tar upp relationen mellan Läkarförbundet och Vårdförbundet, aspekter som även diskuteras i Lars Werkös inlägg. Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm poängterar i en avslutande kommentar att läkarna är omistliga som chefer i vården.