Det är glädjande att det förs en debatt om chefskapet i vården – dagens utveckling mot allt färre läkare som verksamhetschefer är mycket oroväckande. Oroväckande är också att många läkare ser det som att sjuksköterskorna har tagit makten ifrån oss. Läkare har traditionellt haft ett stort inflytande över hälso- och sjukvården, vilket vi fortfarande har, men rollerna, förutsättningarna och omvärlden har förändrats. I detta nummer av Läkartidningen finns flera intressanta debattartiklar som beskriver chefskapet ur olika aspekter.
Läkarförbundets mål är tydliga. I verksamhetsplanens vision 12 står att Läkarförbundet arbetar för att chef- och ledarskapet i hälso- och sjukvården innehas av läkare och att vårdprocesserna ska ledas av läkare. För att det ska bli möjligt att uppnå dessa mål har vi delmål, bl a att Läkarförbundet arbetar för att alla läkare får en adekvat ledarskaps- och chefsutbildning.
För Läkarförbundet har frågan om chef- och ledarskapet i hälso- och sjukvården varit en viktig fråga under många år, men kanske främst under de senaste tio åren. Fram till 1991 vilade det medicinska ledningsansvaret hos en läkare, klinikchefen, vilket reglerades i Hälso- och sjukvårdslagen, medan det administrativa ansvaret inte var reglerat. 1991 ändrades detta genom den s k chefsöverläkarreformen, som samlade det medicinska och administrativa ledningsansvaret hos en person – chefsöverläkaren (chöl).
En ny lagändring kom redan 1997, och nu var chefskapet för vårdenheter inte längre förbehållet läkare. Vårdgivaren kan efter denna förändring själv bestämma vilken kompetens chefen ska ha, vilket innebär en betydligt bredare bas att välja chefer från – läkare är inte längre de enda möjliga.
Denna utveckling har gjort det möjligt för många professioner att bli verksamhetschefer, även de som inte har medicinsk utbildning. Kunde denna utveckling ha förhindrats? Hade det varit bättre med fortsatt chöl? Svaret på båda frågorna är nej. Hälso- och sjukvården har förändrats oerhört, och den medicinska professionen måste hitta sin nya roll. Det räcker inte med läkarutbildning för att bli bra chef. De läkare som vill ta på sig chefskap i vården måste vara väl rustade och också visa att vården utvecklas bäst när läkare är chefer.
För att åstadkomma det krävs att läkare inte enbart har god medicinsk kunskap utan också kunskaper i t ex ekonomi och administration. Läkarförbundet skrev redan 1996 en skrift, »Läkares ledarskap« och tre år senare »Ledarskap i läkares utbildning«. I båda dessa skrifter lyfts vikten av att läkare skaffar sig kunskap som kvalificerar oss för både ledar- och chefskap.
Tyvärr sa nio av tio läkare 1993 att de saknade utrymme i grundutbildningen för att utveckla ledarkompetens. Bilden är betydligt bättre idag, då de flesta fakulteter erbjuder någon form av ledarskapsprogram under grundutbildningen. Jämfört med grundutbildningen för sjuksköterskor, som ända sedan 1970-talet innehållit integrerade moment av ledarskapsträning och organisationskunskap, ger det ändå en dyster bild.
Mikael Breimer och Björn Zackrisson ger i sina debattartiklar flera goda förslag på hur läkares förutsättningar för att bli bra chefer kan förbättras. Breimer föreslår att rekryteringen av studenter till läkarutbildningen breddas genom att informera om de olika läkarroller som finns. Hans andra förslag är mer radikalt – att infoga 20–40 poäng i bl a ledarskap i grundutbildningen kräver en noggrann analys – men är definitivt ett förslag att fundera vidare på. Zackrisson föreslår att det måste bli möjligt att specialisera sig även som administratör eller ledare.
Hur kan Läkarförbundet arbeta för att förbättra förutsättningarna? I »Ledarskap i läkares utbildning« beskriver vi ett konkret förslag till hur läkares utbildning från grundutbildning till färdig specialist kan se ut. Chefskap måste framhållas som ett fullvärdigt alternativ i den professionella karriären. Men det måste finnas flera vägar – för vissa är det naturligt att gå vidare i en administrativ karriär, och för andra är en återgång till kliniskt arbete lika naturligt. Båda möjligheterna måste finnas.
Dan Johannesson tar i sitt inlägg upp det s k »fredsavtalet« med Vårdförbundet, vilket är en rapport från ett gemensamt internatsammanträde i november 1999. Läkarförbundet och Vårdförbundet påbörjade under 1990-talet ett samarbete på nationell nivå för att med gemensamma ansträngningar försöka påverka hälso- och sjukvårdspolitiken.
Vi har i flera frågor liknande ståndpunkter, t ex vad gäller vikten av ökad mångfald av arbetsgivare i vården, patientsäkerhetsfrågor, IT i vården mm. Vi beslutade därför att efter internatsammanträdet 1999 skriva en rapport som vi kallade »Bättre samarbete i vården«, vilken beskriver hur vi anser att vården ska utvecklas. Med bra samarbete ökar chanserna att förändra. Rapporten antogs av båda förbunds styrelser hösten 2000.
En av de frågor där Läkarförbundet och Vårdförbundet har olika syn är ledarskapet i vården. Under internatet kunde vi enas om en skrivning i rapporten som lyder »Lika lite som inom all annan tjänsteproduktion, bör ledarskapet inom vården vara förbehållet en viss yrkeskategori«. Läkarförbundet står fortfarande fast vid den skrivningen – vi anser inte att det vare sig är möjligt eller troligt att en ny chefsöverläkarreform ska komma.
Det är både värdefullt och självklart att vi samarbetar med övriga professioner i vården. Lika väl som vi gör det i den direkta patientvården gör vi det i fackliga frågor, både nationellt och lokalt. Vi samarbetar inte bara med Vårdförbundet utan också med övriga vårdprofessioner, t ex inom Saco Vård. Samarbete mellan fackliga organisationer kan innebära svårigheter, men möjligheterna det inneburit att hitta lösningar som kan leda till bättre vård för våra patienter har varit klart övervägande.
Läkarförbundet kommer att med kraft fortsätta driva läkarnas intressen, så att fler läkare axlar chefskapet i vården. För många är inte chefsuppdrag lika attraktiva som tidigare, men om läkare avstår från chefsuppdrag eller inte ges adekvata möjligheter att ta sådana uppdrag, kommer det att leda till en sämre utveckling för hälso- och sjukvården. Läkarna är omistliga som chefer i vården!
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
