Chefredaktör Jonas Hultkvist anser i debutnummer 1–2/2006 att ett ansiktslyft inte förändrar Läkartidningens inre karaktär. Det hoppas jag verkligen. Jag tar emellertid fasta på uppmaningarna att reagera och utgår från den nya slogan »Läkartidningen – utmanande saklig«. Vad krävs för att uppnå det målet? Jag vill diskutera tidningens relation till läkemedelsindustrin och den indirekta kopplingen som finns till Läkarförbundet. Det är en fråga som tillspetsats genom att tidningen knutits närmare förbundet.

Läkartidningens annonser
Sakligheten och tänkandets utmaning är i första hand beroende av skribenternas pennor men också av urvalet av ämnen och inkommande manus. Samt vilka krav på förändringar och strykningar som ställs av redaktionen för att alls ta in en artikel.
Sakligheten påverkas också av förhållandet mellan text och annonser. Även den image en tidning eftersträvar och den reella integritet som bör finnas mellan annonsörer och redaktion påverkas.
Enligt min åsikt är titelsidan i nr 1–2 inte bra för Läkartidningens trovärdighet. Att triptyken prövats några gånger tidigare gör inte saken bättre. Det ligger så mycket symbolik i att som läsare vika ut flikarna och titta in i Läkartidningens själ. Man väntar att en helig gestalt uppenbarar tidningens innersta, men finner endast simpel reklam! Många icke-läkare har kontakt med tidningen. Det är inte bra för tidningen att redan i det yttre uppfattas som en annonsblaska. Kanske genererar det mycket pengar att överlämna titelsidan till bolagen men det är inte värt priset för den nedsatta trovärdigheten.

Sambandet mellan annonser och text är påfallande i nr 1–2. Är det en slump? Först en medicinsk kommentar, »Lägre LDL-kolesterol är bättre!« och en artikel på samma tema. Därefter en Lipitor-annons och en helsida »Kraftfull kolesterolsänkning genom dubbel hämning« = reklam för Ezetrol. Detta är ett uselt dokumenterat preparat som marknadsförs utifrån verkan på surrogatvariabler.
Riktigt otrevligt blir det på sidan 21, där en entusiastisk medicinsk kommentar har rubrik »Klopidogrel bör ges som standard«. På samma uppslag, vänsterhalvan, görs reklam för – just det, klopidogrel = Plavix! Detta genom åren kontroversiella preparat, som retat SBU och Kjell Asplund till skarpa inlägg. Sanofi-Aventis kan gnugga händerna!

Finns det en uppgörelse med Läkartidningen om att göra en koppling mellan titelsidans triptyk till annekteringen av vetenskaplig kommentarplats? Om det är avsiktligt tror jag att många frågar sig vart Läkartidningen är på väg. Om det är ett misstag – varför har ingen på tidningen reagerat? Således: Finns det någon manipulation i tidningen mellan text och placering av annonser? Någon förhandsinformation till industrin om texterna?
Skönhetsoperationens tillskyndare, Catarina Andersson Forsman och Eva Nilsson Bågenholm, skriver i ledaren i nr 1–2, »Därför blir LT medlemstidning!«: »LT har under många år genererat ansenliga överskott, vilket inneburit inkomster för Läkarförbundet. Detta har i hög grad bidragit till Läkarförbundets verksamhet«.
Det låter ju oskyldigt. Men den principiella frågan utelämnas!

Ett etiskt dilemma är att annonsering starkt bidrar till felaktig läkemedelsanvändning och stigande samhällskostnader. Att Läkarförbundet, och därmed i förlängningen läkarnas fackliga aktivitet, lever gott på sådana annonsintäkter är inte särskilt smakligt. Särskilt provokativa är sådana förbundsinkomster som kommer från annonsering av direkt skadliga medel som hotar människors hälsa. Den ymniga annonseringen för COX-2-hämmare sedan år 2000 exemplifierar det, och inte minst Pfizers skandalösa annonskampanj i Läkartidningen hösten 2004 för Celebra. Den var ett rent trots mot Läkemedelsverkets och EMEAs vetenskapliga bedömningar.
Jag har i Dagens Medicin 45/2004 försökt att få Bågenholm att berätta hur många miljoner som överförts från läkemedelsbolagen till förbundet under en 25-årsperiod. Bågenholm gav inget svar i sin replik »Att ha annonser är inte samma sak som att ta mutor«. Det hade jag heller inte påstått.
Skillnaden pressetiskt mellan ägaren av en dagstidning – som har många olika annonsörer – och Läkarförbundet är emellertid att förbundet samtidigt är fackligt aktivt med ett stort inflytande på sjukvårdspolitiken. Att förbundet i sin ekonomi då i så hög grad blivit beroende av en bolagssektor som samtidigt är central part i vårdfrågor är inte bra.

I nästan alla läkemedelspolitiska frågor genom åren har Läkarförbundet ställt sig på industrins sida, och först när samhällsutvecklingen krävt det har förbundet krupit till korset. Det är t ex inte Läkarförbundet som varit spjutspets i att förändra relationen läkare–industri vad gäller utbildning och olika förmåner.
Genom sitt motstånd under årtionden till generisk förskrivning har förbundet bidragit till att nödvändiga reformer fördröjts och skattebetalarna åsamkats mångmiljardkostnader. Etc. Helt säkert hade läkarfacket agerat annorlunda och tagit andra hänsyn om inte läkemedelsbolagen gött förbundet.

Enskilda läkare bör inte stå i beroendeställning till läkemedelsbolag. Men är det bättre när ett helt fackförbund gör det? Bågenholm borde förstå att läkarnas auktoritet i samhället skulle vinna på att bryta kopplingen; så att inte längre industrins pengar går rakt in i Läkarförbundets budget. Det är inte småsummor! Under åren torde en kvarts miljard kronor ha förts över till förbundet från Läkartidningen, varav en stor del är intäkter från produktannonser.

Förslag
• Läkartidningen behåller överskottet av annonsintäkterna och låter dessa många miljoner gå in i en stiftelse.
• Stiftelsen stödjer långsiktig läkemedelsforskning, studier om effekt och biverkningar av den typ som uppmärksammades i Vioxx-skandalen och som kan finnas för en stor del av läkemedelsarsenalen.
• En gång om året vid ett festligt tillfälle, t ex när årets bästa artiklar i Läkartidningen koras, ikläder sig Jonas Hultkvist och Josef Milerad slängkappa och peruk och utdelar dessa forskningsanslag.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.