Medicinske chefredaktören Josef Milerad har i Läkartidningen 50/2005 (sidan 3855) skrivit en kommentar till 2005 års Nobelpris. Med viss entusiasm för aktuellt pris manar han där till självkritisk begrundan av psykosomatiska förklaringsmodeller till många sjukdomar med utgångspunkt i en överrepresentation av fynd av Helicobacter vid magsårssjukdom.
Det vanliga vid de flesta sjukdomstillstånd är att de somatiska perspektiven vrids och vänds närmast i det oändliga tills man lyckas hitta en statistiskt säkerställd men inte nödvändigtvis obligat förekommande kroppslig defekt, i dess minsta form en luddig mitochondrie. Håller inte detta, eller om det inte leder till en intressant behandlingsmetod (oftast påskyndad av industrin), låter man konklusionen utmynna i att det är något psykiskt, dvs kopplat till sociala, personlighetsmässiga, känslomässiga eller i slutänden psykiska faktorer.
Så har det i många decennier varit med magsårssjukdomen. Många erfarna kliniker, främst kloka, läkekonstbevandrade provinsialläkare, kan utan att känna skam för att man missat några svårfångade bakterier, evidensvittna om goda effekter på tillståndet genom råd om stresshantering (långt innan det ordet var känt) med åtföljande reduktion av konsumtionen av grädde, bikarbonat, antikolinergika, histaminantagonister, protonpumpshämmare och allt annat som lindrat symtom.
Milerad hävdar klokt, men kluvet, att det är viktigt att vara på sin vakt mot en medikalisering av normala kroppsupplevelser. Jag hävdar att 2005 års Nobelpris kan vara uttryck för en sådan farlig medikalisering. Visst är förekomst av Helicobacter överrepresenterad vid magsårssjukdom (80 procent), men en inte ringa del av befolkningen har Helicobacter utan sjukdom (40–50 procent bakteriebärare, av vilka 15–20 procent får magsår). Och enligt den s k Kalixandastudien [5] är frekvensen lägre nu än på 1990-talet. Håller bakterien (som för övrigt inte finns hos djur) på att försvinna spontant?
Och nyckelfrågan, där helhetsperspektivet fortfarande måste finnas med: Varför blir vissa individer infekterade och andra inte? Varför får vissa infekterade individer symtom medan andra bara är bärare? För ett kommande Nobelpris vore det kanske minst lika intressant att belöna den som talar om varför immunförsvaret fungerar sämre hos de personer som sedan tidigare är identifierade som magsårstyper, oavsett Helicobacter, gärna med en biopsykosocial grundsyn på människan som odelbar (individ)!
