Omslagsbilden till Läkartidningen 48/ 2005 måste vara helt fel av två anledningar, dels gäller det så gott som aldrig ja eller nej, dels inte heller endast nej.
Med förvåning finner jag att debatten om »sjukintyget« förs på denna olyckligt låga nivå. En del av det som anförtrotts oss läkare är att på ett etiskt/moraliskt försvarbart sätt, och med patientens goda minne, informera om väsentligheter rörande en patients hälsotillstånd. Därtill bör vi begränsa oss till den eller de specifika frågor som mottagandeinstitution/person behöver få besvarade för att kunna ta ställning till de åtgärder som vederbörande förfogar över för patientens och allas bästa, återigen utan att kränka någons integritet.
Det så kallade sjukintyget benämndes tidigare »Läkarintyg vid sjukdom« kallas nu »Medicinskt underlag – för bedömning av rätt till sjukpenning och behov av rehabiliteringsåtgärder«. Själva formen för och mängen av denna kommunikation är även den av betydelse, men vad jag vill betona är att innehållet bör tjäna vår uppgift att underlätta läkning av alla former av sår, även själsliga och »relationella«.
Nej-skylten på Läkartidningens omslagsbild har ingen spegelbild eller motsats i form av grönt ljus eller JA. Är inte de sedan länge utarbetade formerna, blanketterna eller varför inte brev eller samtal något som vi bör bejaka och använda så mycket som möjligt så att exempelvis Försäkringskassan får ett så bra underlag som möjligt för god användning av till buds stående resurser?
Att överföra information om en patients hälsotillstånd till utomstående är en grannlaga uppgift, men samtidigt ett kraftfull kommunikationsmedel som alltså så mycket som möjligt bör användas med patientens bästa för ögonen.
