Ulla Bergholms skildring i LT 45/2005 (sidorna 3400-2) av sina plågor efter en bilolycka 1998 berör mig djupt, liksom det upprörande i hennes maktlöshet gentemot försäkringsbolaget. I skildringen av olycksförloppet finns dock en detalj som bör belysas för att minska risken att andra råkar lika illa ut.
Hon skriver: »Jag hinner uppfatta, vid en rutinmässig blick i backspegeln, den osannolika situationen att en bil kommer i full fart mot mig trots att det är rött ljus. Jag undrar varför den inte bromsar. Jag tror att jag hinner lyfta foten från bromspedalen …«
Vid en konferens om trafikskador för några år sedan togs just detta problem upp: Vad göra om man ser att man själv, i stillastående bil, strax blir påkörd bakifrån och inte själv kan undvika detta. Rekommendationen var: »Pressa Dig mot rygg- och nackstöd och trampa hårt på bromsen.«
De flesta inser direkt att accelerationspåfrestningarna på nacken blir mindre om kropp och huvud redan har tät kontakt med rygg- respektive nackstöd när smällen kommer bakifrån. (Av samma skäl har moderna bilar bältessträckare. Åtstramningen gör att kroppen inte hinner accelerera lika mycket innan den fångas upp av bältet. Detta minskar påfrestningarna på såväl bålen som nacken.)
Det kan ta lite längre tid att inse att accelerationspåfrestningarna faktiskt också blir lägre om man hindrar sitt eget fordon från att slungas iväg vid kollisionen – eller minskar dess hastighet, om det ändå slungas iväg. Men så är fallet, och skaderisken minskar i motsvarande grad.
Jag är fullt medveten om att dessa rader inte lindrar Ulla Bergholms plågor ett vitten. De kan till och med lägga ytterligare sten på hennes börda. Om så är fallet, ber jag henne förlåta mig. Samtidigt tror jag att hon och jag är överens om att om en enda läsare slipper konsekvenserna av en svår whiplashskada efter att ha läst dessa rader så är de berättigade.