Låt oss klargöra vår uppfattning med ett exempel. Ska AstraZenecas blodfettssänkare Crestor vara ett första- eller ett andrahandsalternativ? Om man anser att det är fel att jämföra ett patentskyddat läkemedels kostnadseffektivitet med generikas ska Crestors pris jämföras med Zocords pris när det hade patent, ca 10 kr. Eftersom Crestor också kostar ca 10 kr men anses ha en bättre medicinsk effekt är Crestor det mest kostnadseffektiva förstahandsalternativet.

Vi tycker att detta är fel. Generiskt simvastatin har ett pris som är 95 procent lägre än Zocords patentpris, ca 50 öre. Crestors pris ska därför jämföras med detta pris. Det är också vad LFN gjorde när AstraZeneca ansökte om att Crestor skulle ingå i läkemedelsförmånen. LFN kom då fram till att för de patienter som får tillräcklig effekt av simvastatin är Crestor inte kostnadseffektivt. Men tack vare den bättre effekten kan Crestor vara ett bra andrahandsalternativ. Därför ingår Crestor i läkemedelsförmånen.
På samma sätt jämförde vi kostnadseffektiviteten av patenterade produkter med den hos generiskt omeprazol i genomgången av magsyrahämmare.

Vad vi förstår tycker också Bergström att denna ståndpunkt är rimlig. Men inte alla företag verkar hålla med honom. LFN får in ansökningar där företaget gör en kostnadseffektivitetsanalys som förstahandsalternativ och jämför med ett läkemedel som tappat sitt patent, men använder priset som gällde före patentutgången i analysen. Det var för att förklara varför vi inte anser att detta är acceptabelt som vi skrev artikeln.

Vi vill bestämt motsätta oss att det skulle följa av kostnadseffektivitetsprincipen – tillämpad strikt eller inte – att man som regel bara ska ha ett preparat inom varje terapiområde. Detta är nonsens. Det existerar ingen sådan hälsoekonomisk princip, och det är för oss väldigt oklart hur Bergström lyckades läsa ut det ur vår artikel. Behovet av alternativ kommer dock säkerligen att vara olika i olika terapigrupper.

Bergström är också orolig för att om vår syn får råda så kommer det inte att forskas fram några alternativ. Terapibredden försvinner. Samtidigt säger han att utvecklingen av de flesta läkemedel inom en klass har påbörjats samtidigt. Men då kommer också läkemedlen att nå marknaden ungefär samtidigt, och ett antal patentskyddade läkemedel kommer att konkurrera med varandra. Då är det inte aktuellt att jämföra patentskyddat med generika.
När däremot den 25:e betablockeraren lanseras på marknaden 20 år efter den första, och tio år efter att den första förlorade sitt patent, då tycker vi att det inte är mer än rätt att jämföra med generiska betablockerare. Vad skulle vi annars jämföra med: ett historiskt pris som gällde för tio år sedan? Det skulle förvandla beräkningen av kostnadseffektivitet till ett skämt.

Bergström frågar om Lundin och Ramsberg är representativa för LFN. Svaret är ja, vilket är uppenbart om man studerar LFNs praxis. Genomgången av magsyrahämmare är ett exempel, och LFNs beslut rörande ett stort antal nya läkemedel vittnar också om detta. För övrigt står även Socialstyrelsen bakom denna åsikt.