Det är med stor besvikelse som Svenska barnläkarföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn har tagit del av Socialstyrelsens svar på vår kritik mot Meddelandebladet om barn med uppgivenhetssymtom (LT 3/ 2006, sidan 146).
Trots att meddelandebladet och Socialstyrelsens agerande kring det har mött hård kritik från ett flertal professionella grupper, inklusive Svenska barnläkarföreningen, Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri och Socialstyrelsens eget etiska råd, är man uppenbarligen inte intresserad av en dialog kring hur dokumentet skulle kunna förbättras så att det blev ett verkligt stöd för vården i dess svåra arbete med dessa barn. Här tycks myndighetens prestige stå i första rummet och inte barnens bästa eller vårdens behov av kunskap och stöd.
Istället för en konstruktiv öppen dialog tillskrivs vi ståndpunkter som vi aldrig hävdat.
1. Vi har aldrig sagt att det finns tillräcklig vetenskaplig kunskap om barn med uppgivenhetssymtom. Vi har kritiserat att Socialstyrelsen fullständigt bortser från de artiklar i referentgranskade tidskrifter som finns. Om Socialstyrelsen är kritisk till dessa kunde man valt att problematisera och diskutera, men inte som i Meddelandebladet skriva »Det saknas vetenskapligt grundad kunskap om problemområdet …«.
2. Vi har aldrig försökt förbjuda en diskussion om manipulation. Vi har diskuterat den möjligheten ända sedan symtomen först uppträdde, vilket också framgår tydligt i det underlag som vår arbetsgrupp lämnade till Socialstyrelsens experthearing i juni 2005. Men vi har också konstaterat att symtomen, föräldra–barnrelationer och föräldra– sjukvårdsrelationer inte ger stöd för att manipulation skulle kunna förklara detta tillstånd. Enskilda fall kan naturligtvis förekomma precis som det beskrivits vid hundratals andra sjukdomar utan att Socialstyrelsen funnit anledning att särskilt påpeka det i sina anvisningar.
Meddelandebladets formulering är allvarlig av två skäl. Behandlingsinsatser riskerar att motverkas genom misstänkliggörandet av en hel grupp ytterligt sårbara traumatiserade familjer, vilket riskerar att försämra tillståndet. Vidare diskuteras inte om manipulation förekommer utan hur vanlig den är, trots att inget enda fall oss veterligen kunnat beläggas. Om man vill ha en skrivning i Meddelandebladet bör den formuleras utifrån vad man faktiskt vet: »Manipulation hos barn med uppgivenhetssymtom har i vissa fall misstänkts men inte kunnat beläggas.«
3. Förslaget att Migrationsverket skall ansvara för samordningen kring barn med uppgivenhetssymtom motiverar Socialstyrelsen utifrån myndighetsperspektiv samt nuvarande regelverk och resursfördelning. Vår och andras kompakta kritik utgår från barnens och familjernas behov.
4. De stora och speciella problem som gäller gömda barn med uppgivenhetssymtom diskuteras inte i Meddelandebladet eller i Socialstyrelsens svar. Det innebär att personalen inte ges något stöd i arbetet med dessa barn.
De båda arbetsgrupperna för flyktingbarn inom Svensk förening för barn- och ungdomspsykiatri och Svenska barnläkarföreningen planerar ett fortsatt tvärprofessionellt utvecklingsarbete kring »de apatiska barnen« och har kommit en bra bit på väg.
Vi har konstaterat att det finns goda förutsättningar för detta, men har dessvärre också konstaterat att Socialstyrelsens hälso- och sjukvårdsavdelning för närvarande inte tycks vara öppen för ett sådant samarbete.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
