»Lägre LDL-kolesterol är bättre«, skriver Anders G Olsson i en Medicinsk kommentar i Läkartidningen 1–2/2006 (sidorna 22-3). Beviset är en figur som visar sambandet mellan graderna av LDL- och incidensminskning i de kliniska statinstudierna. Till synes förefaller det vara ett solklart exempel på dos–respons, och följaktligen föreslår Olsson att vi sänker LDL-kolesterolet till 2 mmol/l.
Men de LDL-sänkningar som ses på figuren är medelvärden. Det är elementärt att det krävs individuella observationer för att kunna beräkna dos–respons. I de tre kliniska [1] och i 15 angiografiska statinstudier [2] där man gjort detta korrekt fanns inget dos–responsförhållande; effekten var lika stor vare sig kolesterolet minskade med 10 eller med 40 procent. Olsson borde känna till detta då han är huvudförfattare till en av studierna, där författarna understryker bristen på dos–respons [3].

Som bekant har statinerna en rad pleiotropa effekter som kan vara nyttiga för kärlsystemet hos patienter med hjärt– kärlsjukdom, och många menar därför att bristen på dos–respons för kolesterol beror på dessa andra effekter. Detta är emellertid helt osannolikt. Ett läkemedel som har gynnsamma effekter på kärlsystemet och samtidigt sänker blodets halt av kolesterol – en substans som de flesta antar har en skadlig inverkan på samma system – borde tvärtom resultera i ett uttalat dos–responsförhållande för denna substans.

Även om kolesterolsänkningen skulle sakna betydelse borde det ha förelegat en dos–responsrelation, därför att graden av kolesterolsänkning rimligen är proportionell mot de gynnsamma, pleiotropa effekterna. Att det saknas dos–respons pekar i stället på att ett högt kolesterol är gynnsamt för hälsan, ett antagande som har stöd i provrörsförsök, djurexperiment, kliniska studier och epidemiologiska observationer [4]. Om detta är fallet kommer en sänkning nämligen att motverka dos–respons.
I varje fall visar avsaknaden av dos– respons att det inte är själva kolesterolsänkningen som är avgörande, och därmed faller Olssons argument för att vi skall använda en viss, låg kolesterolnivå som behandlingsmål. Varför bry sig om graden av kolesterolsänkning om det är ointressant hur mycket vi sänker värdet? Detta är också huvudkonklusionen i Olssons och medarbetares ovannämnda studie [3].

Allvarligare är det när Olsson skriver att det »inte förelåg någon skillnad beträffande frekvens av allvarliga biverkningar« i IDEAL-studien [5], den studie som tillsammans med TNT-studien [6] är hans tyngsta argument för de nya riktlinjerna. Med dessa ord döljer han det faktum att biverkningar förekom hos drygt 95 procent och allvarliga biverkningar hos drygt 47 procent [5]. Berättar Olsson för sina patienter att risken för allvarliga biverkningar vid statinbehandling är sex–sju gånger större än chansen att undvika en icke-dödlig hjärtinfarkt?
Man frågar sig också varför antalet biverkningar i IDEAL-studien [5] var så stort i jämförelse med TNT-studien [6], som använde samma metodik och där mindre än 10 procent fick biverkningar? Kan förklaringen vara att man använt spökskrivare med andra motiv än de rent vetenskapliga?

TNT-studien var tillgänglig på New England Journal of Medicines hemsida redan den 8 mars 2005 trots att författarna enligt rapporten först fick tillgång till resultaten den 29 januari 2005. Att kontrollera alla siffror, utföra alla de statistiska beräkningar och analyser, skriva den elva sidor långa rapporten, få manuskriptet godkänt av alla elva författarna, och få artikeln referentbedömd och publicerad, alltsammans på mindre än sex veckor är helt enkelt ett fall för Guinness rekordbok. En mera sannolik förklaring är att utomstående haft ansvaret för innehållet och formuleringarna.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.