Förändringarnas vindar blåser genom Läkarförbundet. Inte nog med att Läkartidningen har gjorts om till en solidariskt finansierad medlemstidning, fakturan för medlemskapet kommer numera tre gånger om året. Nydaningarna innebär en sänkt avgift för majoriteten av medlemmarna enligt Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm [1], dock inte för undertecknads hushåll som med två medlemmar numera betalar närmare 8 000 kronor per år. Typiskt.
Men då ingår inte mindre än två exemplar av Läkartidningen varje vecka, vare sig vi vill eller inte. Det sista var inte sant. Vi kan betacka oss för ett av exemplaren, vilket inte bara sparar miljön utan dessutom medför en kostnadsreduktion på totalt 200 kronor. Det är visserligen långt under den påtvingade ökade prenumerationskostnaden, men ändå. Allt kan man inte få.

Läkarförbundets kärnverksamhet behöver säkerligen de extra pengarna. Att husera 60-talet anställda på en av Stockholms mest exklusiva adresser kostar tvivelsutan pengar, i synnerhet eftersom personalen besitter en »unik kompetens om läkarnas yrkesroll och ger personlig service«. Själv har jag genom åren aldrig konkret fått ta del av den kompetensen och servicen annat än genom ett drygt 30-tal fakturor. Räkningarna har dock varit oklanderliga och genererat förbundet i runda tal 50 000 kronor sammanlagt. Nu kommer alltså sex fakturor årligen mot tidigare fyra till vårt hushåll, förutom den dubbla obligatoriska Läkartidningsprenumerationen. Det är en remarkabel produktivitetsökning jämfört med tidigare år.

Utöver detta känns det bra att stödja förbundets stora semestersatsning; för närvarande består det svenska Läkarförbundets rekreationspark av 45 fritidshus/lägenheter i sex olika områden belägna i Sverige, Frankrike och Spanien. Denna verksamhet kan med god vilja ses som ett utryck för Läkarförbundets vision 14: att Läkarförbundet ska ge en snabb, säker och högkvalitativ service till alla medlemmar.
Men eventuella icke-fackligt aktiva semesterivrare bör inte ha alltför stor förhoppning om att få tillgång till ett objekt under den bästa semestersäsongen. Stadgarna föreskriver nämligen att centralstyrelsen och förbundstjänstemännen har företräde framför andra till hälften av lägenheterna [2].
Den petige skulle kanske påpeka att detta förfarande tycks stå i strid med förbundets vision 1, 2, 3 och 4, och kanske rent av ifrågasätta varför Läkarförbundet överhuvudtaget bedriver en skenbart affärsmässig semesterverksamhet som utnyttjas av ett fåtal av medlemmarna. Det är ju inte så att alternativ saknas – en egen biografkedja, rikstäckande hushållsnära tjänster och ett par golfbanor skulle säkert komma en hel del medlemmar till fromma.

Den framtida ekonomin för förbundet ser emellertid ljus ut. Koncernens (jo, den kallas så) övriga verksamhetsgrenar tycks solida, åtminstone finansrörelsen och fastighetsrörelsen [3], även om det varit svårt att misslyckas på dessa områden mot bakgrund av de senaste årens ekonomiska utveckling.
Den riktiga kassakon på intäktssidan är emellertid medlemmarna själva. Trots att majoriteten enligt uppgift får sänkt avgift under 2006 så talar budgetprognosen [4] för 2006 för en 18-procentig ökning av den totala medlemsintäkten jämfört med fjolårets budgetprognos. I år väntas medlemmarna betala 58 400 000 kronor till förbundet. Det är en ny toppnotering!
Vad väntar vi på? Låt pengarna arbeta. Än finns mycket kvar att göra för att värna om medlemmarnas fackliga och yrkesmässiga intressen!