Sveriges barnläkare och barnpsykiatrer har i det närmaste samstämmigt förklarat att det tillstånd som föreligger hos de så kallade apatiska flyktingbarnen (även kallade barn med uppgivenhetssymtom) beror på den svåra psykiska stress som dessa barn utsatts för [1]. Denna uppfattning har framförts på ett så trosvisst sätt och så utan bärande argument att man snarast får intrycket att dessa läkare mera agerar som debattörer i asylfrågan än som medicinska experter. Med utgångspunkten att barnen och deras familjer är svårt utsatta (vilket de uppenbarligen är) och att det är inhumant att ifrågasätta utsatta personer (vilket kanske är en begriplig ståndpunkt) har de kategoriskt avvisat alternativa förklaringar till barnens beklagansvärda tillstånd.

Denna inställning har senast kommit till uttryck i en artikel av en grupp barnpsykiatrer i Malmö [2] som anför att det är »olyckligt« att jag i ett TV-program (TV 2: Debatt den 6 december 2005) framfört hypotesen att de »apatiska barnen« i själva verket skulle vara förgiftade. Det olyckliga skulle ligga i att »allmänheten lätt kan tro att uppgivenhetssyndrom orsakas av föräldrar som medvetet förgiftar sina barn för att påverka asylprocessen«. Jag har svårt att se att detta skulle vara mera olyckligt än att landets barnläkare och barnpsykiatrer tycks vilja ge allmänheten en uppfattning att tillståndet betingas av psykogena faktorer snarare än att vilja utreda tillståndets faktiska natur.

Problemet är att man på vetenskapens nuvarande ståndpunkt inte vet vad tillståndet beror på. I malmögruppens inlägg [2], liksom i de inlägg som barnläkare och barnpsykiatrer tidigare gjort, framkommer över huvud taget ingenting som lämnar en rimlig förklaring till dessa barns tillstånd. Inga klarlägganden av tillståndets genes, etiologi och patofysiologi har kunnat lämnas och inga effektiva behandlingsmetoder har redovisats.
För att en förklaring till tillståndet skall ha någon trovärdighet måste den ta hänsyn till följande många egendomligheter som kännetecknar de så kallade apatiska barnen.

För det första är det egendomligt att prevalensen i Sverige ökat från noll till mer än fyrahundra på några få år. Även om man i litteraturen kan hitta enstaka fall med likartade symtom är det uppenbart att den explosionsartade spridningen måste betingas av någon tidigare ej känd faktor.

För det andra är det egendomligt att tillståndet nästan enbart drabbar barn i flyktingfamiljer där frågan om asyl ännu ej avgjorts eller avgjorts till familjens nackdel. Detta förhållande talar för att tillståndet är direkt kopplat till själva asylprocessen.

För det tredje är det egendomligt att endast flyktingbarn som lever tillsammans med sina föräldrar, men inte flyktingbarn som kommit ensamma till Sverige, har drabbats. Detta förhållande talar för att föräldrarnas närvaro är en förutsättning för tillståndets uppkomst.

För det fjärde är det egendomligt att de drabbade barnen i stort sett enbart kommer från stater i tidigare Sovjetunionen eller stater i tidigare Jugoslavien. Detta talar för att tillståndet på något sätt är kopplat till dessa stater.
För det femte är det egendomligt att tillståndet, om det skulle betingas av psykisk stress, inte drabbar barn som utsatts för andra former av sådan stress än just de påfrestningar som en asylprocess kan innebära.

En sammanvägning av dessa egendomligheter väcker misstanken att tillståndet är resultatet av någon form av manipulation, syftande till att öka möjligheterna för att få uppehållstillstånd.
Den mest sannolika formen av manipulation i dessa fall torde vara läkemedelsförgiftning. För denna hypotes talar det förhållandet att många av de aktuella barnen är för unga för att man skall kunna få dem att spela med i någon annan form av regisserad manipulation. Till yttermera visso företer många av dessa barn just sådana symtom som vanligen ses hos personer som intagit överdoser av läkemedel.
I en redovisning av hälsotillståndet hos de barn som rapporterats lida av uppgivenhetssymtom [3] framgår att de i icke obetydlig omfattning a) saknar kommunikationsförmåga, b) saknar förmåga att ta hand om sig själva med eneures och enkopres som en förekommande del av denna oförmåga, c) saknar förmåga att röra sig, d) behöver sondmatas och e) är helt avskärmade från omvärlden. Detta innebär att många av dessa barn de facto är medvetslösa snarare än apatiska.

Det normala är att personer som är medvetslösa vårdas på sjukhus och att ingen möda sparas för att komma till klarhet med vad som orsakat medvetslösheten. De läkare som har det medicinska ansvaret för dessa barn springer ifrån sitt ansvar när man inte ser till att de blir föremål för en allsidig medicinsk utredning. Om man underlåter att genomföra sådana utredningsåtgärder kan man inte gå fri från misstanken att man faktiskt spelar med i den asylsökande familjens manipulativa beteende.

Det finns många läkemedel som kan ge upphov till den typ av symtom som ses hos dessa barn. I ovan nämnda rapport [3] framgår att en icke obetydlig andel av dessa barn behandlas med antidepressiva läkemedel, lugnande medel, sömnmedel och, häpnadsveckande nog, även med neuroleptika. Det behövs inte särskilt stor överdosering av sådana medel för att framkalla just de symtom som här är aktuella.
En annan läkemedelsgrupp som bör beaktas i detta sammanhang är sk bromider. Detta är läkemedel med lugnande egenskaper som använts i betydande omfattning sedan mitten på 1800-talet. I flertalet västeuropeiska länder, däribland Sverige, används de inte längre på grund av sina toxiska egenskaper. I stater inom forna Sovjetunionen och i stater på Balkan används de dock fortfarande. I många av dessa länder kan de köpas receptfritt under namn som tex Dibro-Be mono®.
Intressant nog är de symtom som rapporterats vid överdosering av bromider just de som uppvisas av de förment »apatiska« barnen. Ett annat intressant faktum är att dessa medel har en halveringstid på så mycket som tolv dagar; detta innebär att symtomen kan kvarstå under mycket lång tid efter senast intagna dos.