Hanna Åsberg tar upp den viktiga frågan om studenters situation i samband med sjukdomar som påverkar deras möjlighet att följa studierna. Hennes inlägg fokuserar på testning mot multiresistenta stafylokocker (MRSA), men hinder mot fortsatta studier på grund av sjukdom eller smitta gäller ju inte enbart läkarstuderande utan i princip alla studerande vid universitet och högskolor.

Test som görs för till exempel MRSA ska följa de rutiner som gäller sjukvårdspersonal i övrigt och ske i samråd med sjukvårdshuvudmannen. Syftet är ju i första hand att skydda patienter.
En förfrågan till Arbetsmiljöverket visar att mellan 1992 och 2005 rapporterades i Sverige totalt cirka 10 studerande vid universitet och högskolor som arbetsskadade grund av smitta. Två av dessa fall rörde läkarstuderande och inträffade i början av 1990-talet. Det finns sannolikt ett mörkertal, alla fall blir nog inte anmälda, men det tycks som om de förebyggande åtgärderna mot smitta fungerar tämligen bra.

Det finns inga skrivna rutiner för hur studenter som drabbas av smitta eller annan »arbetsrelaterad« sjukdom ska hanteras eftersom vi försöker finna en lösning från fall till fall. Fallen inträffar sällan och innehåller ofta unika inslag, beroende på prognos, aktuell studiekurs, förkunskapskrav etc. Naturligtvis försöker vi så långt det går hitta praktiska lösningar så att studenten inte blir efter i sina studier, men ibland kan den studerande tvingas till studieavbrott. Eftersom händelserna är sällsynta tycker vi att det är bäst att ge drabbade studenter stöd via de vanliga kanalerna såsom studenthälsa, studierådgivare och studentcentrum.

Studieavbrott på grund av skada eller sjukdom som har samband med studierna är inte en ny fråga som uppträder i samband med MRSA-provtagning. Sjukdomar som orsakas av studenternas arbetsmiljö omfattar också till exempel tbc, hepatit och allergier. Dessutom kan olycksfall förekomma. Det senare kanske är ett större problem i andra utbildningar där studenter kan skadas under dykning, klättring på stegar etc. Det finns därför en viss erfarenhet av dessa frågor; dessbättre är det dock sällsynt med allvarliga skador och sjukdomar.

En student som drabbas av sjukdom »orsakad« av studierna, till exempel MRSA, omfattas av det försäkringsskydd som universitetet har. Det finns en generell personskadeförsäkring som gäller alla studerande inklusive forskarstuderande vid universitetet och en speciell försäkring som gäller vid studier utomlands som sker inom ramen för de avtal universitetet har (gäller ej s k freemovers). Detaljer om dessa försäkringar finns på Umeå universitets webbplats [1, 2].
Kortfattat gäller att studerande vid universitetet har ett liknande skydd vid »arbetsskador« som anställda. Det som gör att studenter får problem trots detta skydd är att de ofta saknar sjukpenning eller har mycket låg sjukpenning. För anställda gäller att vid arbetsskador får man samma sjukpenning som vid all annan sjuklighet, och det är först vid invaliditet eller »arbetsbyte« som man kan få ersättning för inkomstförlust.

Det är inte universitetens sak att ta ställning till om studenter ska ha »sjukpenning« under sina studier utan en fråga för regering och riksdag. Det är viktigt att varje student är medveten om sitt försäkringsskydd, och Hanna Åsbergs inlägg visar tydligt att studenten har ett svagt skydd eftersom man saknar »sjukpenning«. Varje student måste idag själv se över sitt försäkringsskydd och har i de flesta fall större behov av rådgivning om detta än personer med anställning.



Det finns en generell försäkring som även gäller vid studier utomlands, så länge de sker inom ramen för de avtal universitetet har. Det som gör att studenterna får problem är att de ofta saknar sjukpenning. Bilden vidar studenter på biblioteket i Alexandria, Egypten.