Anders Jeppsson definierar »me-too«-preparat som enkla ändringar i existerande läkemedel. Det är fel och ett typiskt missgrepp. Dessa enkla ändringar kallas i vedertagen terminologi för »line extensions« och är inte alls föremål för min diskussion [1].
I fokus står att vi lämnar patienten utan behandling om vi tillåter budgetansvariga att stirra sig blinda på sitt eget konto. Vill vi verkligen ha en minskad läkemedelsnota om det betyder att vi inte kan utveckla nya läkemedel? När vi får en situation som innebär kostnadsjakt i industrin, besparingar, färre innovationer och satsningar på säkra kort?
Det vore inget problem om det fanns alternativa vägar för att nå fram till de innovativa läkemedlen. Med det gör det inte! Vi har idag ett i stort sett globalt system för läkemedelsutveckling med gemensamma standarder. Det innebär mycket höga kostnader, för varje nytt läkemedel i snitt 800 miljoner dollar. Tufts University har inte hittat på dessa siffror i sin rapport, som Jeppsson påstår. Man redovisar tydligt att man räknat med ränteförluster för alternativplaceringar [2]. Eftersom utvecklingstiden är lång och kostnaderna höga blir räntans andel hög. Direkt ur fickan ligger kostnaden på 403 miljoner. Läkemedel är dyra [3].

I själva verket ger de vinster vi hämtar in genom att spara på läkemedelsnotan inte bara sämre läkemedel och produkttorka. De ger också en avmattning i forskning och utveckling.
I Tyskland fanns för tio år sedan flera internationella läkemedelsföretag och en omfattande utvecklingsverksamhet. En rapport presenterad 2004 visar att man i Tyskland sparade 19 miljarder dollar år 2002 på generisk förskrivning och andra åtgärder för att minska läkemedelsnotan, jämfört per capita mot USA [4]. Samtidigt försvann forskning, utveckling och patent utomlands för motsvarande 4 miljarder dollar. 8 miljarder dollar försvann genom att högkvalificerade arbeten gick utomlands.
Rapporten visar att om tyska företag klarat av konkurrensen bättre borde deras vinster ha kunnat öka med minst 3 miljarder dollar. Tyskland förlorade ytterligare 2 miljarder genom att högkvarter flyttades ut och underentreprenörer ställdes utan uppdrag. Slutligen bedömdes kostnaderna för den sämre hälsan till följd av att ny medicinsk teknik inte kom de tyska patienterna till godo uppgå till 5 miljarder dollar.

Man ska naturligtvis ta siffrorna med en nypa salt. Men faktum kvarstår – att spara in på ett konto (läkemedelsnotan) ger otvivelaktigt effekter i andra delar av samhället [5]. Vi har själva fått se i Sverige hur Pharmacia försvunnit och forskningen flyttat ut ur landet. Att påstå att det inte hänger ihop med hur vi hanterar läkemedelsnotan är att blunda.
Jeppsson tycker att jag är okritisk. Kanske lika bra det. Hellre okritisk än fördomsfull.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.