I Läkartidningen 4/2006 (sidan 225) hävdar Pierre Lafolie att den »innovativa läkemedelsindustrin« inte längre får kostnadstäckning och att färre innovativa produkter därför kommer att tas fram. Medan det är korrekt att färre innovativa farmaceutiska preparat registrerats på senare år, innehåller Lafolies artikel ett antal sakfel som bör korrigeras.

Lafolie hävdar att »me-too«-preparat kostar lika mycket att utveckla som patenterade läkemedel. Det är inte korrekt. Lafolie menar att »me-too«-preparaten består av läkemedel som inte hunnit först i den »innovativa« industrins kapplöpning om att komma först. I själva verket utvecklas de flesta »me-too«-preparat ur redan befintliga läkemedel då deras patent håller på att gå ut. Ofta handlar det om smärre molekylära modifikationer, t ex att en isomer av det ursprungliga preparatet tas fram och lanseras som en förbättring (t ex Teldanex – Telfast och Losec – Nexium), medan läkemedlets verkan på kroppen är densamma.

»Me-too«-preparat svarade 2002 i USA för 77 procent av nyregistrerade preparat, varav endast få hade en annorlunda kemisk sammansättning än originalpreparaten. Enligt det amerikanska läkemedelsverket FDA kunde inga av dessa preparat betraktas som egentliga förbättringar i förhållande till originalpreparaten [1]. Trots detta står »me-too«-preparaten för en dominerande och ökande del av läkemedelsindustrins verksamhet [2]. Detta är säkra investeringar och gör att industrin undviker att satsa på smalare områden. Så sker tex mycket liten utveckling av läkemedel för tropiska sjukdomar och av vacciner.
Lafolie hävdar att ett läkemedel, alltså även »me-too«-preparat, kostar 800 miljoner dollar att utveckla. Myten om att ett läkemedel skulle kosta 800 miljoner (närmare bestämt 802 miljoner dollar) kommer från en obestyrkt uppgift som Tufts Center for the Study of Drug Development spred 2001 [3]. Problemet med att få korrekta uppgifter är att läkemedelsindustrin själv är mycket tystlåten och hemlighetsfull om dessa. Dessutom har man, åtminstone i USA, för (o)vana att slå ihop budgeten för forskning och utveckling med den för marknadsföring av ett preparat!

»802-miljondollarmyten« bygger på innovativ sifferexercis (bl a utgick man från särskilt dyra läkemedel, inte från genomsnittskostnaden för läkemedel i allmänhet, vidare kom man fram till att den egentliga kostnaden var 400 miljoner, men med hjälp av teoretiska modeller tog man sig friheten att dubblera dessa 400 miljoner till 800 miljoner!), och har inte kunnat verifieras [4].
Mer neutrala bedömare i USA bedömer att den genomsnittliga kostnaden för ett nytt läkemedel är omkring 100 miljoner dollar eller lägre [5]. Det är fortfarande mycket pengar, men ändå betydligt lägre än vad läkemedelsindustrin vill få oss att tro. På detta område kan man dock säga att läkemedelsindustrin är mycket innovativ. Man bör hålla i minnet, att läkemedelsföretagens vinster, åtminstone i USA, överstiger deras kostnader för forskning och utveckling [6]

Lafolie hävdar att läkemedelsindustrin är innovativ och utvecklar nya läkemedel genom en dyrbar och trägen forskningsprocess, hävdar Lafolie. Verkligheten är en annan. Flertalet nya läkemedel tas fram av universitet och undervisningssjukhus, ofta med betydande offentliga subsidier, för att därefter tas över av läkemedelsindustrin. De offentliga forskningsinstitutionerna står för den prekliniska forskningen medan läkemedelsindustrins främsta uppgift är att utföra de kliniska prövningarna [7]. Detta senare är viktigt, men det är mycket mindre innovativt än vad industrin vill få oss att tro.
Lafolie hävdar att snåla politier och tjänstemän hindrar sjuka patienter från att få sina rättmätiga behov tillgodosedda. Frågan om prioritering av resurser är komplex, och som läkare måste vi ta ställning för att patienten ska få bästa möjliga behandling. Det finns dock anledning att betrakta läkemedelsindustrin kritiskt. De vinster som tas ut är mycket höga (och större än vad industrin investerar i forskning och utveckling), och det sätt på vilket läkemedelsindustrin i USA (där de flesta läkemedlen nu utvecklas) gynnas med massiva offentliga subventioner, har gjort att kostnaderna ofta blivit oskäligt höga.

Lafolie hävdar att läkemedelsindustrin på egen hand skaffat sig ett dåligt rykte. På denna punkt är vi överens. Jag vet inte om Lafolie anser det välförtjänt eller inte, men den hybris som karakteriserat läkemedelsindustrin, särskilt i USA, sedan 1980 har knappast bidragit till att den framställs i en fördelaktig dager. En okritisk inställning från den medicinska professionens sida gentemot läkemedelsindustrin gynnar därvidlag varken patienterna eller industrin.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
Referenser



Foto:Pressens Bild
Flertalet nya läkemedel tas fram av universitet och undervisningssjukhus, ofta med betydande offentliga subsidier, för att därefter tas över av läkemedelsindustrin.