I SVT Debatt den 6 december 2005 och iSydnytt dagen därpå hävdade Tomas Eriksson, chefsöverläkare inom akutpsykiatrin i Malmö, att det inte fanns några apatiska flyktingbarn, utan att barnen blivit nerdrogade av sina föräldrar för att familjen skulle få stanna i Sverige. Tomas Eriksson menade att detta var ett svenskt fenomen och berättade att han i Västra Götaland undersökt ett tiotal barn där föräldrarna avsiktligt medicinerat sina barn med psykofarmaka, bl a med Haldol. Familjerna kom från forna Sovjet och forna Jugoslavien. I åtminstone tre fall hade barnen tillfrisknat sedan medicinen seponerats. I Sydsvenskan förde Tomas Eriksson ett likartat resonemang [1, 2].

En del av de barn som 1944 anlände till Sverige med de vita bussarna visade tecken på uppgivenhet. Några av barnen togs in på sjukhus under preliminärdiagnosen hysterisk förlamning [3]. Uppgivenhetssyndrom (pervasive refusal syndrome) hos barn och ungdomar beskrevs av Lask och medarbetare 1991 [4]. Tillståndet karakteriseras av bl a matvägran, viktnedgång, social tillbakadragenhet samt motstånd till kontakt, mobilisering och egenvård [5]. Diagnoskriterier enligt Lask [6] grundar sig huvudsakligen på fallrapporter [5]. Syndromet har inte endast observerats i Europa utan även i Nordamerika och Australien [6].

Förhållandena i Sverige diskuteras i Socialstyrelsens rapport från en experthearing 2005 [3]. I ett dokument från Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri 2005 framkommer att ca 400 barn med uppgivenhetssyndrom behandlats inom barn- och ungdomspsykiatrin i Sverige [7]. Bodegård [8, 9], Joelsson och Dahlin [10] har ingående beskrivit barn med uppgivenhetssyndrom behandlade i Stockholm respektive Boden/Luleå.

Genesen är oklar men olika former av övergrepp, objektförluster, inlärd hjälplöshet och migration har nämnts [6]. Asylprocessen kan påverka förloppet negativt [10]. Differentialdiagnostiken är svår eftersom syndromet inte sällan innefattar bla depressivitet, ångest och ett anorektiskt beteende [6, 8-10].
Uppgivenhetssyndrom saknar en egen entitet i DSM-och ICD-systemen. Vanliga ICD-10-diagnoser för dessa barn är oro/ängslan, depression, apati och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) [10].

Vid vår öppenvårdsmottagning i Rosengård har vi 2003–2005 handlagt 68 asylsökande familjer med barn som ibland visade tecken på uppgivenhet. Barnen och familjerna behandlades med stödjande terapi, ibland inom ramen för vår dagverksamhet. Några av barnen medicinerades med ett SSRI-preparat. Behandling med neuroleptika förekom inte.
En del av barnen blev efter hand allt mer passiva och avvisande till behandlingsinsatserna. Suicidala beteenden förekom. Genom att mobilisera familjens nätverk kunde vi i de flesta fall stoppa utvecklingen av ett hotande apatiskt tillstånd. De svårast sjuka barnen hade det gemensamt att deras föräldrar försvunnit in i sitt eget lidande. Ett av barnen lades in för fortsatt behandling i sluten vård. Eventuellt hade detta kunnat förhindras om vi haft möjlighet att förbättra samarbetet med hemsjukvård och vuxenpsykiatri ytterligare.

Under samma period har vi i sluten vård behandlat 13 barn (nio flickor och fyra pojkar) med uppgivenhetssyndrom. Samtliga patienter uppfyllde flertalet diagnoskriterier enligt Lask [6]. Fem patienter kom från länder från forna Sovjetunionen, fyra från före detta Jugoslavien, två patienter kom från Turkiet (turkiska Kurdistan), en patient kom från Algeriet och en patient kom från Albanien. Samtliga patienter utom en var asylsökande med svåra psykologiska trauman i anamnesen. Sex av patienterna kom på remiss från annan BUP-mottagning i Skåne. Ingen av patienterna var vid inskrivningen behandlad med neuroleptika eller annan sederande farmaka. Barnens ålder vid inläggningen var i genomsnitt 13 år. Vårdtiden varierade mellan 1 och 23 veckor, med en genomsnittlig vårdtid på 10 veckor. Inte i något av de 13 fallen fattade vi misstankar om att barnens föräldrar försåtligen medicinerat sina barn. 6/13 patienter erhöll diagnosen PTSD alternativt reaktion på svår stress, 5/13 fick diagnosen depression, en patient erhöll både diagnosen PTSD och depression, och en patient fick diagnosen avvikande känsloläge.

Barnens uppgivenhetssyndrom hade utvecklats och fördjupats under flera månaders tid. Bland de svårast sjuka barnen hade några uppvisat symtom före ankomsten till Sverige. I de fall där en längre slutenvårdsperiod krävdes hade föräldrarna själva blivit traumatiserade och var så låsta i sin egen kris att de inte kunde utgöra ett tillräckligt stöd för sina barn.
Inte i något av fallen såg vi, såsom Tomas Eriksson beskrivit, ett snabbt tillfrisknande efter inläggningen [1, 2]. Från ett apatiskt tillstånd med sängläge och ibland näringstillförsel genom sond (två patienter) kunde barnen långsamt mobiliseras och sonden avvecklas. Detta successiva tillfrisknande har tidigare beskrivits i ett svenskt material [8].
Behandlingen tog tid och framför allt initialt krävdes stor varsamhet. Samtidigt erfordrades en hög intensitet i behandlingsarbetet för att komma förbi barnets avskärmning och till en början avvisande hållning. De flesta barnen behandlades under någon period med ett SSRI-preparat, dock utan övertygande effekt. Två patienter medicinerades även en kort tid med neuroleptika. En patient behandlades med ett SSRI-preparat tillsammans med betablockad.

Tomas Erikssons uttalanden i medierna var olyckliga eftersom allmänheten lätt kan tro att uppgivenhetssyndrom orsakas av föräldrar som medvetet förgiftar sina barn för att påverka asylprocessen. Vår kliniska erfarenhet ger inte stöd för detta.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.