Våra ögonbryn höjdes till hårfästet när vi läste slutet av referatet i LT 11/2006 (sidan 822) om »Bättre relation med industrin med nytt avtal – men färre åker på kongresser«. Alla verkar – med rätta – glada över att de industrisponsrade utbildningsmomenten minskat. Gladast är antagligen industrin som kan stoppa vinsterna i aktieägarnas fickor istället för att låta läkarna förkovras.
Att bara ett landsting tagit sitt ansvar och höjt utbildningsbudgeten tycks man ha tagit med jämnmod.
Långsiktig kreativitet kräver ständig fortbildning och utbyte av idéer och erfarenheter mellan kollegor med olika arbetssituationer i det som kan kallas det medicinska samtalet. Detta kräver att man träffas, diskuterar, påminns, stimuleras, konfronteras, tar in och delar med sig av den kunskap som ligger i begreppet läkekonst. Det har alltid varit en självklarhet för organspecialister, men för allmänläkarkåren har det till stor del undanhållits. Endast ett fåtal svenska allmänmedicinare – långt färre än från de andra skandinaviska länderna – åker exempelvis till de nordiska kongresserna i allmänmedicin.
Kulturen att inte åka på kongress underblåses av landstingens ovilja att satsa kongresspengar på allmänläkare. De verkar anse att så mycket som möjligt av utbildningen ska ske på den egna arbetsplatsen ty där ligger »nyckeln till kunskap«. Vi själva, och många med oss, anser att distriktsläkarna/familjeläkarna borde få ta del av betydligt mer kunskap, utveckling och utbyte även genom att lära från andra kollegor än begränsas av ett snävt geografiskt perspektiv.
Så varför är landstingen (arbetsgivare för flertalet) så snåla? Ställ er upp och berätta varför ni håller så hårt i börsen. Eller – ve och fasa – är svenska distriktsläkare/familjeläkare verkligen så inskränkta som referatets rubrik antyder?
