I Läkartidningen 5/2006 (sidan 271) skriver Carl-Johan Göthe om att WHOs nuvarande definition av hälsa är ett otillfredsställande och ibland direkt missledande verktyg. Därför menar Göthe att den bör avskaffas och ersättas av en hälsodefinition med polariteterna frisk–sjuk respektive en välbefinnandedefinition med polariteterna må bra– må dåligt, eller åtminstone bör frågan lyftas upp på WHO-nivå för diskussion.

Funderingarna kring WHOs hälsodefinition från 1948 är kloka, men har också till stor del diskuterats tidigare på just WHO-nivå. I boken »Hälsa och hälsofrämjande – en litteraturstudie» av Medin och Alexanderson beskrivs på ett ingående men strukturerat sätt hur diskussionen gått sedan 1948. I definitionen från 1948 beskrevs hälsa som ett tillstånd, medan WHO i Ottawadeklarationen 1986, och senare i Sundsvallsdeklarationen 1991, reviderade hälsobegreppet så att hälsa ses som en process.
Beträffande distinktionen mellan hälsa och välbefinnande är Medins och Alexandersons bedömning att det inte finns någon tydlig sådan i WHOs ovan nämnda arbeten, även om det ges flera förslag till begreppens inbördes relation i boken.
Vidare beskrivs i boken ett genomgånget eller pågående paradigmskifte. Utvecklingen har gått från att se hälsa och sjukdom som polariteter till att betrakta de tu som två olika dimensioner som går att jämföra endast i begränsad utsträckning. Detta paradigmskifte är sannolikt pågående i så måtto att den etablerade forskningen redan ändrat uppfattning, medan många lekmän fortfarande dröjer kvar i de mer åldrade idékonstruktionerna.
Diskussionen är angelägen, och det finns förstås anledning att föra den vidare då vi idag, som Göthe påpekar, ser nya former av ohälsa som litegrann »ställer till det«, om hälso- och sjukvårdens verksamhet planeras och omformas med hjälp av en inadekvat begreppsapparat.

Ännu en förtjänst hos boken »Hälsa och hälsofrämjande«, som gör den mycket läsvärd, är att den också enligt titeln går igenom begreppet hälsofrämjande.
Det är väl inte många som undgått att notera vart och vartannat sjukhus idag kallar sig »hälsofrämjande« utan att medarbetare i verksamheten riktigt vet vad det innebär. Beträffande flertalet sjukhus uppfattar jag att denna benämning mest är tom, innehållslös reklam för den egna verksamheten. Emellertid finns alltså en gedigen teori även bakom detta koncept. Efter mera inhämtning av teoretisk kunskap ser jag fram emot en fruktbar diskussion i vilken begreppens mening är lika stor som deras attraktion i sjukvårdssammanhang.