När jag i slutet av 1950-talet arbetade som underläkare på medicinkliniken vid Karolinska sjukhuset försökte läkemedelsföretagen att med olika tekniker övertyga oss om att använda deras preparat. Det hade startat redan under studentåren vid industribesök med tillhörande fester, små reklampresenter och så småningom en tilltagande mängd trycksaker (bl a läkemedelskataloger i såväl fullformat som fickformat).

För att få in en fot på läkarnas arbetsrum och sälja in sina preparat »häckade« företagsrepresentanter i korridorerna utanför med ytterligare små presenter och »läkarprover«. Inför sommarens utlandsfärder erbjöds specialdesignat penicillin, som med endast en dos »dagen efter« skulle hindra en oönskad gonorré. En flaska Vitatonin erbjöds också för att underlätta starten på morgonen.
Några av oss reagerade negativt mot denna marknadsföring och riktade kritik till några av företagsledningarna. Vi var ju faktiskt läskunniga, företagens kataloger fanns i våra bokhyllor och åtminstone en av de stora företagens fickalmanackor med preparatbeskrivningar fanns i rondrocken och framförallt – farmakoterapin inriktades av våra chefer.

För min del resulterade kritiken i att jag i januari 1960 inbjöds till ett av företagen i Astra-koncernen för att dels medverka i utformningen av information om ett nytt preparat, dels i utbildningen av nyanställda läkemedelskonsulenter.
Efter en utländsk studieresa tillsammans med koncernens vice VD (Ebbe Baltzersen) inbjöds jag i april påföljande år att, tillsammans med professorn i pedagogik Åke W Edfeldt, kritiskt granska innehållet i samt utformningen och genomförandet av företagets marknadsföring och lämna förslag till förbättringar.
Samtidigt fäste en av Astras reklamkonsulter (Siewert Ahringer) min uppmärksamhet på att man i Storbritannien börjat sitt arbete med ett Monthly Index of Medical Specialities (MIMS). Avsikten var att månatligen presentera aktuella läkemedel i en pocketkatalog avsedd för rondrocken.
Överläggningar inleddes med de verkställande direktörerna i industrins branschorganisationer (Rune Casslén i Läkemedelsföreningen, LIF, och Rune Eidhagen i Representantskapet för den utländska farmaceutiska industrin, RUFI) med syftet att kunna åstadkomma något liknande för svenska förhållanden. Apotekaren Börje Lundquist anställdes av LIF för att, i samverkan med medlemsföretagen i de två organisationerna, bygga upp »dagens överviktiga 40-åring«.
Under den processen var i december 1962 medicinkurserna från Sahlgrenska respektive Karolinska sjukhuset, med Lars Werkö och mig i spetsen (ordförande i Läkarförbundet respektive Sylf), inbjudna till ett studiebesök hos Astra i Södertälje. Företaget var väl medvetet om Werkös och min kritiska inställning till hur informationen om företagets produkter sköttes, inte minst när det gällde marknadsföringens former.
Apotekaren Olle Rosén framhöll i sin välkomsthälsning att koncernen lyssnat till kritiken och avsåg att strama upp informationen och hålla igen med festandet. Under lunchpausen fick Werkö erbjudande om att ingå i koncernens styrelse och jag att dra upp riktlinjerna för utbildningen av koncernens läkemedelskonsulenter, ett uppdrag som sedan överfördes till LIF/RUFI och, sedan jag lämnat 1966, förtjänstfullt utvecklades av docenterna Lars Irnell och Einar Perman.
Jag delar slutligen Henrik Nybäcks synpunkter i Läkartidningen 13/2006 (sidorna 1044-5) på en nödvändig modernisering av Fass som ett viktigt och fristående komplement till de listor som landstingens läkemedelssakkunniga tar fram.