När kollegan Hans Malv tar upp frågan om läkarens rätt att helt på egen hand avgöra om han/hon vill följa demokratiskt fattade lagar undrar jag om jag verkligen läst rätt. När han dessutom tycker att »Det är viktigt att få behålla sitt körkort, inte minst för självkänslan« undrar jag vad det är för »etiska« värden han egentligen avser när han uppmanar kollegorna att strunta i den av riksdagen fattade lagbestämmelsen som säger att läkare skall anmäla den som är uppenbart olämplig att inneha körkort.
Skall vi värdera patientens självkänsla mot en uppenbar fara att i trafiken orsaka andra människors lidande och död? En sådan gudalik handling, att på eget bevåg, helt utan styrning av regler och bestämmelser, bedöma vem som skall anmälas och vem som på den »gode doktorns« ansvar slipper det, tror jag lätt ger ett farligt godtycke.
I sammanhanaget är det inte minst viktigt att påpeka att det oftast är vår sjuka patients eget liv som sätts på spel i de olyckor som då och då inträffar som en följd av kollegors oförmåga eller ovilja att följa lagens betämmelser.
Att på jouren anmäla varje berusad patient är förstås inget att rekommendera, men att vid uppföljning av den som har ett alkoholberoende överväga lämpligheten att ha körkort är säkert något som de flesta kollegor tycker är vettigt. Det dödas och skadas alltför många oskyldiga av alkoholister på våra vägar för att vi bara skall strunta i den frågan. Och inte sällan kan körkortet vara en morot för den alkoholist som i sin rehabilitering strävar efter ett nyktert liv.
För de flesta sjuka äldre är det naturligt att behandlande läkare är den som diskuterar den medicinska lämpligheten att köra bil och ger en från trafiksäkerhetssynpunkt lämplig behandling när det är möjligt. Men det är också naturligt att samme läkare kan ge ett välgrundat råd om att upphöra med bilkörning när det är dags och att läkaren också är beredd att stå för en anmälan om sjukdomen gör att patienten inte är följsam.
Många äldre säger också att de »kör tills doktorn säger ifrån«. I klara fall, där man kan lita på sin patient, är det heller inte nödvändigt med läkares anmälan. I den nämnda utredningen föreslår Vägverket att den nu gällande »brasklappen« om muntligt körförbud skall bli tidsbegränsad, men också att man helt kan avstå från anmälan när patienten uppenbart inte längre kommer att köra bil.
När det gäller de diagnostiska svårigheter som Malv beskriver, är utredningens förslag om att i sjukvården tillskapa en landstäckande trafikmedicinsk verksamhet, som finansieras genom ett årligt uttag om 15 kr på fordonsskatten, kanske just svaret på hans farhågor i denna del.
Naturligtvis måste vi alla vara bekymrade om det är så att patienter inte söker hjälp för att de värderar körkortet högre än hälsan. Jag bedömer ändå att detta inte är ett så stort problem som många kollegor, som brottas med egna svårigheter att leva upp till läkarens myndighetsroll, vill få oss att tro.
Förslaget om att låta andra än läkare stå för medicinska kontroller tror jag inte Läkarförbundet vill stödja, och jag tror heller inte att parkeringsvakter skulle vara bättre lämpade för en sådan uppgift där också polisen ibland går bet på att bedöma medicinskt orsakad farlighet i trafiken.
Att som läkare vara den som gör gott för sin patient är hedervärt, men det är också hedervärt att ha tredje man i åtanke och att vara den laglydige tjänstemannen, åtminstone om man verkar i en fungerande demokrati.
