Det finns ingen splittring mellan Sjukhusläkarföreningen och Läkarförbundet. I min signerade ledare i Läkartidningen 14/2006 uttryckte jag Läkarförbundets och Sjukhusläkarföreningens politik.
Det fattas vårdplatser idag i Sverige, och i förbundets sjukvårdpolitiska program »Framtidens sjukvård«, antaget av Läkarförbundets fullmäktige 2004, står skrivet att bristen på vårdplatser är ett bekymmer och att det kommer »att krävas fler vårdplatser inom sjukhusvården«. Detta även om närsjukvården byggs ut. Det är Läkarförbundets kollektivt beslutade program. Att signera en annan åsikt var otänkbart för mig.
Konflikten handlar inte, som Göran Edbom påstår, om organisatoriska frågor utan om etik och moral och personliga egenskaper. Att få en personligt signerad ledare ändrad mot ens vilja utan ens vetskap tror jag att få skulle acceptera. Att det som Göran Edbom kallar »uppblossad konflikt« nådde offentlighetens ljus är bara att beklaga, speciellt eftersom det rör sig om personliga moralfrågor som bäst löses på annat sätt än i en missriktad, upphaussad debatt om gamla tvistefrågor som Läkarförbundets fullmäktige avvisat två gånger.
Det är fel tillfälle att återupprepa de argumenten här, men erfarenheten har visat att yrkesföreningarnas bidrag till att skapa en bra politik för läkarkåren inom Läkarförbundet har varit mycket värdefullt.
Göran Edbom frågar: Vem företräder egentligen läkarkåren och vilken åsikt har Läkarförbundet? Svaret är enkelt: Det gör ledamöterna i centralstyrelsen, utifrån kollektivt fattade beslut. Hoppas jag.
