En legitimerad läkare utövar sitt yrke i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, skall ge sakkunnig och omsorgsfull vård som uppfyller dessa krav, står under Socialstyrelsens tillsyn och kan vid felbedömningar tilldelas olika sanktioner av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Läkaren omfattas av Sekretesslagen och lagkraven att föra journaler. Läkaren har att beakta etiska riktlinjer, olika vårdprogram utfärdade av bl a landstinget och att kontinuerligt följa den medicinska utvecklingen. Den vård och behandling som den legitimerade läkaren ger skall bygga på evidens.
Den långa utbildningen, formerna för tillsyn och kraven på den legitimerade yrkesutövaren kallas i det förslag till policy för samverkan med utövare av den sk komplementära medicinen, som skall beslutas av Stockholms läns landstingsfullmäktige den 9 maj, närmast föraktfullt för »skolmedicin«, »västerländsk medicin« eller till och med »traditionell uråldrig medicin«. Det nya honnörsordet är »komplementär- och alternativmedicin«.

Vad är då detta? Enligt policysförslaget är det en verksamhet som utövas av personer med 20 veckors ospecificerad utbildning vid privata skolor utan offentlig tillsyn och vars utövare inte har tystnadsplikt, inte har krav på sekretess, inte behöver föra journaler, inte står under tillsyn vid felbehandlingar och felbedömningar, som inte har tydliga etiska riktlinjer att följa, som inte har att bedriva sin verksamhet i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet och som därmed inte har att följa några krav på evidens.
Om en legitimerad yrkesutövare arbetade efter dessa regler som landstinget accepterar för de sk komplementärmedicinarna skulle den personen bli fälld i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd!

Denna verksamhet vill nu landstinget samlokalisera med sin egen verksamhet. Man ställer också krav (i policyn uttryckt som »en uttalad politisk vilja«) på sina legitimerade anställda att utbilda sig inom det område som kallas komplementär- och alternativmedicin (motsvarande krav ställs inte på sådana utövare), att med patienter diskutera användandet av komplementär- och alternativmedicin (motsvarande krav ställs inte på sådana utövare) och att tillhandahålla opartisk och saklig information om komplementär- och alternativmedicinen (motsvarande krav ställs inte på sådana utövare).
Det skall också skapas sk mötesplatser där legitimerad personal skall utbyta erfarenheter med sk komplementärmedicinare. Den senare gruppen skall också bli delaktig inom viss forskningsverksamhet som landstinget bedriver.
Betecknande nog saknas i policyn en beskrivning av vad som menas med de sk komplementära metoderna. Eftersom landstinget med sitt beslut legitimerar dessa metoder borde det vara ett minimikrav att ange vad man menar. Nu lämnas fältet öppet inte bara för spekulationer om beslutets innebörd utan sannolikt också för rena lycksökare i branschen. Skall vi inom ett halvår på landstingets vårdcentraler hitta »opartisk och saklig information« om new age, tarot, kristallterapi, healing och zonterapi? Skall distriktsläkarna »utbyta erfarenheter« med företrädare för shamanism, aromaterapi, magnetfältsterapi och Rosenmetoden?

Varför tar då landstinget fram detta förslag till policy? Skälet anges vara att »medborgare som använder komplementär- och alternativmedicin kan få ett bättre bemötande och en säkrare hälso- och sjukvård«. Detta motiv är inte utvecklat i policyn, men innebörden tycks vara att landstingets legitimerade hälso- och sjukvårdspersonal – trots de krav som legitimationen ställer på dem – skall anamma det sk komplementära synsättet. Detta för att göra sjukvården säkrare!

Detta är ett klart och tydligt trovärdighetsproblem. Det finns en del sk alternativa metoder som erfarenhetsmässigt visat sig kunna vara ett komplement till medicinen, t ex massage och viss akupunktur. Men landstinget begränsar inte sin policy till dessa områden utan öppnar också dörren för garanterat overksamma metoder, som t ex homeopati. Bara de för saken frälsta kan mena att sådana metoder ger »medborgarna … en säkrare hälso- och sjukvård«. Detta blir särskilt tydligt då lagstiftningen inte ger en legitimerad läkare utrymme att aktivt föreslå en patient behandling enligt sk komplementära metoder.
Det är just detta som gör landstingets ståndpunkt udda och avvikande. Socialstyrelsen, tillsynsmyndighet över hälso- och sjukvården, stöder heller inte policyförslaget utan är klart reserverad. Detta försöker landstinget dölja genom att i policyn bara påpeka att »Socialstyrelsen … har informerats«. Socialstyrelsen har således varken tillstyrkt eller godkänt den planerade verksamheten.
Även lagstiftaren går en annan väg – riksdagen har nyligen beslutat att utöka antalet yrken för vilka det krävs legitimation, och har aviserat att ytterligare yrken kan komma att föras in under det ansvar och den tillsyn som legitimationen innebär.

Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) har i en rapport konstaterat att effekten av de sk alternativmedicinska metoderna sällan är vetenskapligt bevisad, och att utövarna enligt kritiker ägnar sig åt att sälja falskt hopp till lidande och sjuka. Detta är särskilt bekymmersamt då man vet att det bland dem som vänder sig till detta alternativ inte bara finns personer med banala åkommor utan också sådana med kroniska besvär.
SBUs rapport konstaterar vidare att nyttan av de sk komplementärmedicinska metoderna är osäker.

Landstingsförbundet har i en stor undersökning, framtagen av forskare vid Linköpings universitet, konstaterat samma sak. Man anser att det visserligen kan finnas positiva effekter av viss sk komplementärmedicinsk behandling (dock utan att ange vilken), men att det samtidigt föreligger risker inte bara med enstaka sk komplementära metoder utan också vid samtidig och samverkande behandling. Vad gäller metodernas effekter drar Landstingsförbundet samma slutsats som många andra som studerat saken, nämligen att »de utvärderande studier som genomförts har endast i mindre utsträckning gett entydigt positiva resultat«.

Den nuvarande politiska ledningen i Stockholms läns landsting står således ensam i denna fråga – bakom sig har den bara utövarna av den sk komplementära medicinen. Några logiska och för alla begripliga skäl till den nya policyn står inte att finna. Ett par frågor inställer sig därför: Är policyn en eftergift för att kunna bilda politisk majoritet i landstinget med miljöpartiets stöd? Är patienternas rätt till en säker och granskad vård bortkompromissad i ett politiskt maktspel?

Landstinget är berett att ta ekonomiska medel i anspråk – som läkarna behöver för sin kompetensutveckling – för att läkarna skall tvingas skaffa sig information om verksamheter som inte vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det absurda i landstingets nya policy kan beskrivas som om en astronom som önskar utbildning inom sitt fält skulle erbjudas en kurs i astrologi.

Stockholms läkarförenings syn på saken är enkel och tydlig: Om landstingsfullmäktige beslutar att genomföra denna policy kommer föreningen att mycket tydligt och klart råda alla läkare att inte befatta sig med frågan på det sätt landstinget föreslår. Vi kommer att uppmana övriga fackliga organisationer att göra detsamma. Vi kommer att informera allmänheten om att landstinget nu anser att ökad tillgång till garanterat overksamma metoder innebär att man får en säkrare hälso- och sjukvård än om man går till sin husläkare!
Stockholms läns landsting tycker tydligen att det är bättre eller lika bra att en sjuk person får massage med varma stenar än besöker sin husläkare!
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.



Skall landstingets vårdcentraler erbjuda »opartisk och saklig information« om new age, tarot, kristallterapi, healing (bilden) och zonterapi?