Konflikten mellan våra två ordföranden väcker kusliga minnen till liv hos oss gamla fackliga kämpar. Vi påminns om att i början av 1970-talet lanserades från bla Socialdepartementet tanken att de flesta mindre sjukhus skulle läggas ned och ett stort antal sjukhusläkare omskolas till distriktsläkare. Genom gemensamma ansträngningar från Svensk kirurgisk förening, Sveriges läkarförbund och Spri (Spri rapport 4/77) lyckades man stoppa galenskaperna då.
Nu hörs åter liknande tongångar från Ansvarskommitténs ordförande Mats Svegfors och, av alla, vår ordförande Eva Nilsson Bågenholm. I aningslös övertro på medicinens framgångar tror dessa att medborgarna i framtiden kan klara sig med så gott som enbart öppenvårdskontakter vid sjukdom och olycksfall. Man glömmer att merparten av sjukhusens arbetsuppgifter är rutinmässig vardagssjukvård, sk länssjukvård, som redan i dag lider skriande brist på vårdplatser.
Befolkningsutvecklingen, med bl a fler sårbara äldre medborgare, kommer att öka platsbehovet, vilket också framhålls av flera delförfattare i Ansvarskomitténs bakgrundsmaterial.
Det förefaller som om förbundet inte analyserat dessa frågor tillräckligt, utan lutar sig mot vad som förefaller landstingspolitiskt opportunt. Denna politiskt korrekta inställning gynnar inte våra medlemmar som i öppen och sluten vård sliter med att försöka finna vårdutrymme för sina patienter.
I WHOs rapport No 744 »Hospitals and health for all« betonas att samverkan mellan öppen och sluten vård är viktig och att ingen öppenvård klarar sina uppgifter utan backup från en kedja väl fungerande lokala sjukhus.
Läkarna i såväl öppen som sluten vård samt våra patienter torde ha gemensamma intressen av att länssjukvården inte utarmas ytterligare.
Frågan har en både facklig och vårdetisk aspekt. Läkarförbundet har här en viktig uppgift att verka för en realistisk dimensionering av antalet vårdplatser nu och i framtiden.
