Med anledning av Lars Werkös artikel om HIV/aids i Uganda i LT 19/2006 (sidorna 1527-9), vill jag bidra med några synpunkter, som kanske kan belysa en del av orsakerna till att HIV-prevalensen minskat där. 1996–2002 arbetade jag i Uganda, omväxlande på hälsoministeriet och på landsbygden, där jag regelbundet besökte samtliga distrikt i landet.
En avgörande skillnad mellan aidskontrollprogrammet (NACP) i Uganda och liknande program i andra länder är att NACP i Uganda startade som ett politiskt program snarare än ett medicinskt. Presient Museveni tog själv initiativet. Kollegor från hälsoministeriet har berättat för mig hur Museveni själv startade programmet och hur han i början såg till att möten hölls varje vecka på hans eget kontor. Han var själv ordförande på mötena, där representanter för olika samhällssektorer deltog. Först när programmet var etablerat släppte Museveni kontrollen och programmet delades i ett tekniskt program under hälsoministeriet och i en tvärsektoriell »AIDS Control Commission«, också den den första i sitt slag i världen.
Detta innebar dels att landets högsta politiska ledning inte bara var övertygad om att aids var en fråga av hög politisk dignitet; presidenten startade själv programmet, såg till att det fungerade och att det inte blev ett isolerat medicinskt program (som t ex malariaprogrammet) på hälsoministeriet. I och med att aids blev en politisk fråga fick man resurser. Politiker på alla nivåer tvingades sätta sig in i frågorna och agera.
Det blev också en öppen debatt om aids, något som är ett problem i många länder i Afrika. Det senare har säkerligen haft stor betydelse för att nå ut med sexualundervisning till ungdomar, något som skedde i stor omfattning, inte minst genom tidningar och radio, och som under min tid i Uganda var ganska fri från religiösa övertoner.
Jag tror att det är svårt att förklara den nedgång av HIV-prevalensen som man sett i Uganda om man inte tar med denna bakgrund. Det är nog svårt att underskatta betydelsen av att »politisera« hälsofrågor. För oss som arbetade på hälsoministeriet var skillnaden gentemot andra »vertikala« hälsoprogram, t ex malaria och mödrahälsovård, enorm. Detta hade naturligtvis en avgörande effekt på hur framgångsrika programmen var.
Vad gäller USAs insatser på HIV/aids-området i Uganda var de då begränsade till några få områden, framför allt »VCT« (Voluntary Counselling and Testing, dvs HIV-testning och rådgivning) och vaccinförsök. Framgångarna för aids-kontrollprogrammet i Uganda kom innan USA spelade någon nämnvärd roll. Däremot tror jag att en stor del av framgångarna berodde på att landets egna politiker då drev en framsynt politik i frågan.
