I Läkartidningen 18/2005 (sidan 1453) vädrar Ulf Lindsjö, Folke Nilsson och Lars Thorén ånyo sin 35 år gamla negativa inställning till en strukturrationalisering av svensk sjukvård. I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet ville Socialstyrelsen och dess dåvarande chef, Uppsalaprofessorn Bror Rexed, ge sjukvården en ny struktur med mindre inriktning på slutna vårdformer och framförallt en ny och radikal satsning på öppen vård och förebyggande hälsovård.
Som synbart resultat har vi idag i Sverige i det närmaste 300, oftast välfungerande, vårdcentraler, och en betydande kader av allmänläkare. Läkare och sjuksköterskor skulle enligt planerna i samarbete med AMS, försäkringskassa och andra samhälleliga institutioner ta ett totalgrepp på ohälsa.
Som ledamot i den öppenvårdsutredning som föregick detta vet jag att avsikten var att prioritera förebyggande hälsovård och att och ge läkare och sjuksköterskor tid och möjlighet att i samhället – skolor, kyrkor, klubbar och föreningar – verka för ökat hälsomedvetande. Men utvecklingen blev ej som planerats, och vårdcentralernas läkare och sjuksköterskor fick aldrig vare sig utbildning eller resurser för en sådan verksamhet.
Flera faktorer bidrog säkert till detta, mest uppenbart var otvivelaktigt professionens och sjukhusägarnas/landstingens svala attityd, ofta dikterad av en önskan att också i fortsättningen prioritera alla sina sjukhus. Av ekonomiska skäl blev man dock med tiden tvingad till väsentliga inskränkningar i framförallt de mindre sjukhusens verksamhet, något som inte uppskattats av vare sig befolkning eller profession. En radikal förändring av sjukvårdens organisation, som nu diskuteras av Svegfors-utredningen, ter sig nu onekligen nödvändig.
En epidemi av kroniska sjukdomar drar fram över jorden, och sjukdomarna både ökar totalt sett och uppträder allt tidigare i åldrarna. Sverige utgör inget undantag. Om inte krafttag görs för att radikalt förändra denna utveckling kommer samhällets möjligheter att bistå alla med sjukvård att bli alltmer ansträngda och kanske till och med omöjliggöras.
Kroniska sjukdomar är i många avseenden besläktade. Ingen sådan sjukdom kommer som en blixt från klar himmel. Personer med risk att utveckla kronisk sjukdom kan oftast identifieras långt innan sjukdomen är kliniskt manifest och förebyggande insatser sättas in. Radikala förebyggande insatser kan bespara både lidande och kostnader.
Svensk vård och omsorg är i behov av ett paradigmskifte från sjuk- till hälsovård och en åtföljande omfattande strukturrationalisering. Det är hoppfullt att denna gång Läkarförbundets, liksom Kommunförbundets, och sannolikt också Landstingsförbundets, främsta företrädare ställer sig positiva till en sådan utveckling.
Våra vårdcentraler utgör en fin resurs för framtida hälsoarbete. Men, dess befattningshavare måste ges utbildning och nödvändiga resurser.
