Dagens trängda situation inom sjukvården är en svår nöt att knäcka för Läkarförbundet, som inom sig rymmer starka grupperingar och särintressen. En tilltagande polarisering tycks kunna förmärkas i det att öppenvården och slutenvården slåss om samma ekonomiska kaka. Resultatet drabbar patienten, som hamnar i bakvatten. Varför detta? Jo, naturligtvis därför att patienten är beroende av båda parter och därtill av båda parters samverkan. Ingen grupp kan frälsa utan den andras medverkan.
Klyftan tenderar att vidgas genom ett otillräckligt samarbete mellan den slutna och den öppna vården. Över denna dualism svävar sjukvårdadministratörer och politiker, som genomför den ena utredningen och omorganisationen efter den andra. Resultaten av dessa ingrepp – vare sig de är positiva eller negativa för den sjukvård som bedrivs på det s k golvet – får sjukvårdens fotfolk order att genomföra. Detta är inte långt ifrån en liknelse med de infanteritrupper som med klingande spel och marschorder från överordnade gick ut i krigets kaos och bedrövelse.
Läkarförbundets etiska regler anger i inledningen att »Den som vinner inträde i Sveriges läkarförbund skall … inte medverka i sådan vård där frihet att handla efter [de etiska reglerna] saknas«. Vidare: »Läkaren skall handla i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet … samt efter bästa förmåga bidra såväl till den vetenskapliga utvecklingen som allmänhetens kännedom om denna.«
Rimligtvis är dessa regler till för att efterlevas i praktisk verklighet. Så till exempel har patienter med höftfraktur enligt vetenskap och beprövad erfarenhet befunnits må avgjort bäst av att opereras snarast möjligt för en snabb rehabilitering, minskad risk för biverkning och därmed minskad total vårdkostnad.
Nu går inte detta att genomföra på grund av platsbrist, ekonomiska besparingar m m. Sunt förnuft och patientomsorg får vika.
Var går då gränsen för läkarnas medverkan? Läkarna har ju redan pekat på åtgärder som ger optimalt utbyte för såväl patienten som ekonomin! Ansvariga lyssnar uppenbarligen inte till signaler och tar inte sitt ansvar för bristande resurser utan låter läkarna, enkannerligen kompetenta bakjourer, ägna drösvis med timmar åt att lösa akuta platsbrister för akut sjuka.
Akuta operationer skjuts upp. Övriga läkare på sjukhusen drabbas indirekt av svåradministrerade omprioriteringar, nya köbildningar och patientfrustration. Exemplen kan mångfaldigas.
Läkarrollen är på god väg att sättas ur spel. Var finns etiska regler för politiker och sjukvårdsadministratörer?
