Ett undermåligt beslutsunderlag för flyktingpolitik

Empirin förefaller i förstone vederhäftig. Men de slutsatser som presenteras i utredningen [1] undermineras av generaliseringar av typen »Kulturen i barnens hemländer kan betecknas som holistisk«, trots att dessa länder utmärks av påfallande många och olikartade kulturella, etniska, religiösa och socioekonomiska grupper.
Bortfall försvagar också generaliseringarna. I både denna och den första rapporten [2] kan etniciteten bedömas för bara ca 70 procent av barnen. I den aktuella rapporten redovisas enbart 65 barn som var aktuella barnpsykiatriska patienter i mars 2006. Uppgift saknas i 18 fall, och 5 barn anges komma från »övriga världen«. 19 barn (29 procent) kom från före detta Jugoslavien och sålunda från så olika kulturer som romsk, albansk och serbisk. Fjorton barn kom från Azerbajdzjan, sju från Armenien och två från Kirgizistan.

En central del av rapporten utgörs av tio intervjuer med föräldrar (som av allt att döma inte tillhör de 65 ovan nämnda familjerna). Häften av dessa tillhörde etniska minoriteter i sina hemländer. Tre familjer var uzbeker, tre romer från Serbien, en från Ukraina, en var en rysk-judisk familj. Utbildningsnivå och socioekonomisk situation varierade starkt, från analfabetism och arbetslöshet till högre utbildning och medelklass. Holistisk familjekultur?

Motsägelser och inkonsekvens präglar rapporten. Å ena sidan beskrivs uppgivenhetssymtomen som oförklarliga. »Vetenskapen kan inte förklara varför fenomenet … uppstod i Sverige i början av 2000-talet och under de följande åren utvecklades till ett epidemiliknande tillstånd.« Rapporten finner inget samband mellan symtomen och händelser eller sociala förhållanden i hemländerna, och avfärdar samtliga anförda vetenskapliga teorier.
Inte ens trauma anses kunna förklara symtomen. Trots att rapporten dokumenterar massiv förekomst av olika traumatiska omständigheter i hemländerna har den »inte kunnat finna något belägg för att trauma (utom möjligen i vissa enskilda fall) skulle vara förklaring till de asylsökande barnens tillstånd i Sverige«.
Att den osäkerhet och skräck, under vilken många asylsökande familjer levt under långa tider både före och efter ankomsten till Sverige, har varit traumatisk i sig har tydligen inte fallit rapportens författare in. Denna självklarhet undviks med hjälp av en logisk kullerbytta: »Uppehållstillstånd är den viktigaste faktorn som har helande verkan på barnen. Detta kan inte tolkas på annat sätt än att barnens tillstånd inte kan sökas i traumatiska händelser utan i sociala förhållanden«, och »Uppgivenhetstillstånd verkar alltid ha uppkommit i samband med ett första eller andra avslagsbeslut.«
Alltför enkelt avfärdas också betydelsen av barnets tidigare hälsotillstånd. Till exempel nämns, men glöms sedan bort, att man i många kulturer inte vill erkänna psykiska problem, inte heller våldtäkt, och i rapporten tas ad notam föräldrars uppgifter att barnet tidigare inte visat psykiska symtom.

Men å andra sidan hävdar rapporten också att enskilda fall faktiskt kan förklaras av följande omständigheter, var för sig eller i kombination:
svenska myndigheters tvetydiga hantering av asylprocessen,
aktuella eller tidigare händelser i barnets liv som varit traumatiserande eller stressande,
barnets tidigare hälsotillstånd,
föräldrarnas omsorgsförmåga,
kulturella tänkesätt och beteenden; fenomenet är komplicerat och kräver multifaktoriell förklaringsmodell, och tänkbara orsaker blir prydligt uppräknade.

Under rubriken »Kultur« ges stort utrymme åt hypotesen att »ett holistiskt tänkande« skulle vara »starkt överrepresenterat« i barnens familjer. Men strax därefter sägs att »Kultur kan i bästa fall förklara vissa beteenden eller förhållningssätt hos enskilda personer men aldrig ett socialt [sic!] fenomen som asylsökande barn som visar uppgivenhetssymtom«.

Allvarligast är bristerna i de teoretiska resonemangen. För det första saknar rapportens författare uppenbarligen kunskaper om stress, trauma och omedvetna psykiska processer, som är nödvändiga för att förstå reaktioner såsom uppgivenhet och dissociativa tillstånd.
Ett missförstånd gäller innebörden av trauma. »Trots att det inom psykiatrin finns tydliga kriterier för vad som kan orsaka PTSD hos en person, tolkas trauma ibland på ett mera subjektivt sätt … Traumatisering kan därför inte användas för att förklara ett samhällsfenomen av den storlek som de asylsökande barnen med uppgivenhetssymtom utgör.«
När man på detta sätt avvisar subjektivt upplevande är man tillbaka till den sorts ytpsykologi som förklarar stridsneuroser som simulering. I själva verket har personens subjektiva upplevelse, och individuella personlighet, stor betydelse för om en händelse blir traumatisk eller ej.

Begreppet omedvetet förekommer inte i rapporten. Visserligen citeras, ur en artikel i Läkartidningen, att »bakom den falska sjuka fasaden finns inte en frisk verklighet utan oftast en ännu sjukare och, åtminstone för individen själv, mer svårgripbar psykologisk störning som markeras av de självframkallade kroppsliga symtomen« [3]. Hade författaren begripit innebörden hade han inte fallit i tankegropen att det antingen rör sig om »aktiva aktörer« som simulerar, eller passiva offer för en ännu okänd sjukdom. Men dessvärre förmedlar rapporten just denna grova förenkling.

För det andra havererar orsaksresonemangen. Begreppet »multifaktoriell förklaringsmodell« blir en tom schablon eftersom rapporten använder vardagstänkandets orsaksbegrepp, som är otillräckligt för uppgivenhetssymtomen. Komplexa fenomen har komplexa orsaker, och när man – som i rapporten – beskriver statiska tillstånd och egenskaper i stället för att dynamiskt beskriva processer går komplexiteten förlorad.

Orsaksresonemangen kunde ha underlättats av de välbekanta uppdelningarna i proximala/distala, disponerande/utlösande och nödvändiga/tillräckliga orsaker. Det brukar också vara tryggt att hålla pappa Aristoteles i handen och använda hans fyra orsakstyper. För det aktuella frågan skulle dessa kunna vara följande:
Effektiv orsak är hopplöshet eller uppgivenhet, den subjektiva upplevelsen att asyl aldrig kommer att beviljas.
Materiell och formell orsak är psykets både omedvetna och medvetna processer, och de stress- och neurofysiologiska processer som kopplar ner från kortex till djupare system.
Final (eller funktionell) orsak är strävan att överleva.

I rapporten finns emellertid inget försök att nyansera orsaksbegreppet.

Diskussionen om asylsökande barn med uppgivenhetssymtom har förenklats på ett beklagligt sätt. Dessvärre gäller detta också denna officiella rapport. Förenklingarna har ibland lett till vulgära beskrivningar i främlingsfientlig stil, till exempel i reportage i Svenska Dagbladet under april och maj månad, som uteslutande tar fasta på de misstankar om simulering som förekommer i diskussionen. Det minsta man kan önska är att dessa förenklingar snarast korrigeras i en ny statlig rapport.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Foto:Pressens Bild

Diskussionen om asylsökande barn med uppgivenhetssymtom har förenklats på ett beklagligt sätt. Det gäller tyvärr även nationella samordnarens rapport, anser skribenten.