Under mina nu 32 år som legitimerad läkare och allmänläkare har jag tillsammans med mina kollegor i stort sett årligen fått utstå förnedrande uttalanden från sjukhusspecialistkollegor i tidningarna om vår verksamhet och vår kompetens. Det är på gränsen till outhärdligt att arbeta under sådana förutsättningar. Det största bekymret är inte mina och mina kollegors känslor av förnedring utan det är att vi som läkarkår gemensamt skadar våra patienter. De blir osäkra och otrygga och tappar tilltron till vardagssjukvården. Detta kan i sig leda till att de tvekar att söka vid diffusa symtom, och därmed fördröjs diagnos och behandling.

Det senaste exemplet är kollegan Anna Martling, Karolinska Universitetssjukhuset, som i Svenska Dagbladet den 20 juni 2006 i ett reportage om »missad ändtarmscancer« förtalar allmänläkare sålunda: »Anna Martling, specialistläkare på Karolinska Universitetssjukhuset, bekräftar att husläkarnas bristande kompetens är ett problem. – Vi har flera fall varje år där husläkaren förbisett eller inte utrett misstänkta symtom som de borde, säger hon.«

Det är nog tur för Anna Martling och hennes kollegor på sjukhusen att vi allmänläkare inte går ut i pressen och berättar om alla missade diagnoser som sker inne på sjukhusen. Själv har jag under min karriär sett åtskilliga fall av missade cancerdiagnoser, djupa ventromboser, lungembolier, depressioner m m, men jag har inte torgfört dessa fall i massmedierna. Däremot har jag genom brev eller telefonsamtal uppmärksammat kollegorna på det inträffade. Genom att förtala varandra i massmedierna skapar vi otrygghet hos patienterna och skadar långsiktigt deras hälsa.

Vidare vet Anna Martling, precis som alla andra läkare, att vårt yrke ibland är ytterst svårt. Det korrekta uttalandet från kollega Anna Martling vid fråga från Svenska Dagbladets journalist i det aktuella fallet borde ha varit något i stil med: »Det är inte lätt att i alla fall ställa rätt diagnos vid rätt tidpunkt. Medicinen är ingen exakt vetenskap, den innehåller osäkerhet och det måste vi beakta. Vi läkare gör vårt bästa för att skyndsamt ställa rätt diagnos. Vid enstaka fall blir det fördröjningar och det är givetvis mycket beklagligt, men alla läkare gör någon gång misstag – även jag.«
Jag efterlyser också Läkarförbundets agerande i dessa frågor. Vad gör Läkarförbundet för att minska och förhindra den här typen av förtal kollegor emellan? Borde inte Läkarförbundets ordförande gå ut och försvara sina medlemmar vid dylika påhopp? Man kan väl inte tillåta att en hel yrkesförening inom förbundet förtalas och förnedras för att något enstaka oturligt fall inträffat. Som vi vet tillhör dylika fall den verklighet vi lever i och som vi kommer att fortsätta leva i. Mitt förslag är att Läkarförbundet inrättar en virtuell skamvrå för förtalande läkare, och den första som borde få stå i skamvrån är Anna Martling, specialistläkare på Karolinska Universitetssjukhuset.