Den fråga som vi diskuterar är inte specifik för Sverige, det är i högsta grad en fråga vi delar med de flesta andra länder. Internationellt har det föreslagits att den slutna kroppssjukvården skulle kunna klaras med tre storsjukhus per miljon invånare, dvs för Sveriges del cirka 30–35 sjukhus.

Även om det ofta talades om att spara vårdplatser trodde vi nog allmänt under de gyllene 1970- och 80-talen att vi i stor utsträckning skulle kunna behålla den vårdstruktur vi hade, även om den öppna vården dramatiskt byggdes ut.
Sedan 1992 är verkligheten en annan, också i Sverige. Under 1970- och 80-talen fanns det i Sverige 96 akutsjukhus, men därefter har stora, även om ej tillräckliga, förändringar skett. Under åren 1992 till 2004 minskade antalet landstingsägda akutsjukhus från 87 till 76. Därtill gjordes väsentliga inskränkningar vid ytterligare 16 sjukhus; vid nio bedrivs idag ingen som helst akut kirurgi och vid ytterligare sju sjukhus utförs inga akuta operationer under kvällar, helger och nätter. Återstår alltså i realiteten för närvarande 60 landstingsägda akutsjukhus som har öppet dygnet runt. Och utvecklingen kommer säkert att fortgå.

I den bästa av alla världar är det naturligtvis en fördel om varje stad kan ha sitt eget sjukhus. Men så ser inte den ekonomiska verkligheten ut. Den osthyvelsprincip som våra landsting under senare årtionden tillämpat har också starkt drabbat våra storsjukhus, speciellt universitetssjukhusen, som fått se sina resurser för både sjukvård och forskning starkt beskäras. Men allra viktigast – det har inneburit att ett önskat paradigmskifte från vård av sjuka till vård av hälsa knappast ens har påbörjats.
I USA beräknas kostnaderna för sjukvård fördubblas under perioden 2002 till 2011, och då utgöra motsvarande 100000 kr per individ och år. Enbart kostnaderna för diabetesvården, som är en tung post, har fördubblats under de senaste fem åren.

Även om landstingens ekonomi just nu är god finns det inget som motsäger att inte Sverige är inne i samma utveckling. Jag tror att det är utopiskt att förvänta att vi kan behålla allt. Om inte läkarkåren tar ställning kommer sannolikt osthyvelsprincipen, med alla dess förgörande effekter, att gälla också i fortsättningen. Det är svårt att se att någon part kan tjäna på det.