Jeppson skriver [1] att me-too-preparat inte är innovativa, och att de skiljer ut sig från företagens »originalläkemedel«. Jag har tidigare försökt förklara för Jeppson i dessa spalter att utvecklingskostnaderna för företagen är lika stora, oavsett om man blir först eller kommer ut senare på marknaden.
När Jeppson nu tar till orda på samma tema igen ligger han mycket nära de resonemang som Läkemedelsförmånsnämndens (LFN) hälsoekonomiska experter framfört [2], nämligen att innovativa läkemedel kan prissättas mot generika om inte innovationshöjden (som är arbiträr) är tillräckligt hög. Det finns två huvudsakliga hål i resonemanget.
1) Om innovativa läkemedel inte värderas utan uppfattas som me-too eller prissätts mot generika, kommer källan av nya produkter att sina. Orsaken är helt enkelt att kapitalet i så fall förräntas bättre någon annanstans! Det är just det vi sett de senaste åren [3], produkttorkan är redan inledd. Och tänk tanken att bara det första läkemedlet i varje grupp skulle få ersättas: Vi skulle bara ha ett malariamedel, bara ett HIV-medel, bara ett cytostatikum inom varje tumörområde, bara ett SSRI-preparat …
2) Om det inte är möjligt för läkemedelsindustrin att hämta in vinster på sina produkter kommer produkterna inte att införas på vår marknad. Vi får helt enkelt avstå från behandlingsprinciper som finns tillgängliga i andra länder. I själva verket är det redan så i Sverige. Många större läkemedelsbolag har redan idag produkter som godkänts av Läkemedelsverket, men som inte kan säljas i Sverige på grund av att LFN inte godkänt priset.
På sikt blir dock effekten värre. Världen över finns egentligen bara ett system för att ta fram läkemedel, nämligen genom företag som tar ekonomiska risker. Om vi inte tillåter dessa företag att ta hem vinster, så måste vi uppfinna ett annat system för att ta fram nya läkemedel. Och det systemet finns inte.
